Alix ska dö...
Goddag kära oexisterande läsare.. Detta är Kapten Julius som talar, författaren bakom Alix. Som ni säkert inte har märkt så har jag tagit bort alla Alix sagor för jag vill göra några ändringar.
Hejdå
Loutwill - Jason pt 13
”Jag tror jag föredrar cancer före dig”, sa Vajri, och jag kände mig skumt nog stolt över att hon vågade stå upp mot Mike. Han förtjänade henne inte.
”Om du inte självmant går med mig har jag andra alternativ”, sa Mike hotfullt och lyfte upp henne från hennes egengjorda säng. Hon såg så liten och hjälplös ut att jag fick en klump i magen. Hon sparkade i panik efter Mike, men det verkade inte lätt att få in en bra spark när man var så nära offret. Jag vet inte vad jag fick mitt mod ifrån, men utan att tänka mig för gick jag fram mot gänget och harklade mig tyst.
”Hallå, lämna mitt område genast annars ringer jag polisen”, sa jag med en så mörk röst jag kunde, så att de skulle tro att jag var äldre än jag var. Och jag ville inte heller att de skulle känna igen min röst.
De verkade tro att jag var någon stor och stark man i fyrtioårsåldern, för de sprang iväg. Mike försökte släpa med sig Vajri, men som tur var sparkade hon till honom hårt i magen så att han tappade greppet om henne.
”Tro inte att du kommer undan så lätt!”, skrek Mike innan han sprang efter de andra.
Jag hörde att Vajri gick mot sina resväskor, och jag funderade på om jag skulle visa att det var jag som stod här i mörkret klädd i enbart mjukisbyxor, eller om jag skulle springa iväg och skrika som en karl.
”Tack”, sa Vajri trött och satte sig på en av resväskorna. Jag glömde av att vara förnuftig och svarade henne med min normala röst.
”Det var inget, jag råkade höra vad de sa till dig, du behöver verkligen inte sova här på gatan, du kan komma in och låna ett rum i mitt hus om du vill.”
”Nejdå, jag ligger så bra här så, du behöver inte få in mig i huset, tro mig det vill du inte”, mumlade Vajri med en positiv stämma, och sedan la hon sig ner och somnade nästan direkt. Jag log för mig själv, trodde hon verkligen att jag skulle låta henne sova här på gatan, där Mike och de andra visste att hon var? Jag lyfte försiktigt upp henne och förundrades över hur lätt hon var. Jag smög fram och försökte göra så små rörelser som möjligt för att hon inte skulle vakna. Flera gånger var jag övertygad om att hon inte kunde sova, men tjejen sov som en gris hela vägen till gästrummet. Försiktigt la jag ner henne på sängen och drog täcket över hennes kropp. Sedan skyndade jag mig ut och bar upp hennes resväskor till rummet.
När jag hade försäkrat mig om att alla dörrar var låsta gick jag till mitt rum som låg vägg i vägg med gästrummet och hoppade ner i min säng. Även jag somnade nästan direkt, och sedan vaknade jag inte på hela natten.
När jag vaknade på morgonen trodde jag först att allt var som vanligt. Att Michelle låg och sov, att mamma och pappa var långt borta och att jag var tvungen att gå upp och laga frukost till mig och Michelle. Jag sträckte på mig och klev upp ur sängen. Jag fick syn på en sliten gammal grå tröja och drog den över huvudet och sedan gick jag långsamt ner mot köket. När jag var halvvägs nerför trappan kom jag på att jag kanske borde väcka Michelle innan jag började steka bacon, så jag vände om och förflyttade mig långsamt uppåt.
När jag var utanför gästrummet hörde jag någon andas i rummet, och jag stelnade till. Vem låg och sov i gästrummet? Paniken började växa inom mig, och jag skyndade mig att öppna dörren för att se vem inkräktaren var. När jag fick se Vajris nätta ansikte kom jag plötsligt ihåg gårdagskvällen. Jag smög mot Michelles rum och funderade på hur jag skulle förklara detta för henne. Det var i sådana här lägen jag var väldigt glad över att jag inte bodde ihop med mina föräldrar, det skulle ha varit riktigt svårt att ljuga ihop en bra förklaring för dem.
”Vakna Michelle, vi har en gäst hemma, och jag tror att hon vill träffa dig”, ljög jag för att få henne att kliva ur sängen. Hon gnuggade sig i ögonen och kollade förvånad upp. Michelles rum var nog ovanligt stilfullt för att tillhöra en femåring. Hon hade vita väggar med nyckelpigor på, mörkt trägolv och en massa leksaker. Hennes säng var cirkelformad och skulle likna en nyckelpiga(eftersom mamma gillade att matcha saker med varandra) och hon hade ett dockhus som var designat efter vårt hus.
”Är Daniella här?”, frågade Michelle förvånat, och jag rynkade pannan. Jag hade glömt det pinsamma minnet då Daniella berättade om sina känslor för mig.
”Nej, hon heter Vajri”, sa jag och gick ut ur rummet och ner till köket. Jag tog fram en stekpanna och började steka bacon. Efter några minuter kom Michelle nerrusande för trappan.
”God morgon Jason”, skrek Michelle glatt och tittade sig omkring efter ”gästen”. Jag log mot henne och hon såg förvånad ut.
”Gästen sover fortfarande”, förklarade jag och då sprang hon mot trappan. Jag fortsatte steka bacon, och när de var knaperstekta la jag upp dem på ett fat och dukade bordet.
”Michelle, kan du gå upp och se om hon har vaknat?”, skrek jag och gick ut ur rummet. Då såg jag att Vajri stod i trappan och såg osäker ut. Jag hade aldrig sett henne se osäker ut, hon verkade alltid ha en sköld av säkerhet omkring sig. Jag hade misstänkt att hon inte var så kaxig som om låtsades vara, men nu såg hon ut som en liten kanin som inte vågade gå förbi den stora, stygga vargen.
”Jag har lagat frukost, gillar du bacon?”, frågade jag och kände mig dum. Jag lät som en osmart bonde, kunde jag inte ha stekt något annat?
”Visst”, sa hon och gick nerför trappan. Jag suckade lättat ut och gick före henne in i köket.
”Heter du Vajri, vad är det för ett konstigt namn?”, frågade Michelle, och jag stirrade argt på henne.
”Michelle, var inte elak mot Vajri”, sa jag, och rodnade när jag insåg att jag lät som en pappa. Vajri gick tyst bakom oss, så jag kunde inte se eller höra mig till vad hon tänkte om mig och Michelle.
”Varför är jag här?”, frågade Vajri, och jag insåg att hon nog hade varit för trött igår för att inse vad som verkligen hade hänt.
”Jo, jag såg dig genom fönstret när du la dig utanför mitt hus, och när jag sedan hörde att Mike och hans killkompisar var därute sprang jag ut för att se om du behövde hjälp. När jag hörde vad de sa till dig bestämde jag mig för att jaga iväg dem, och skumt nog så blev de faktiskt rädda denna gången när jag sa att jag skulle ringa polisen. När de hade flytt ville du fortfarande sova på två resväskor, men jag tänkte att Mike och de andra kanske skulle komma tillbaka så jag bar in dig hit”, sa jag och granskade hennes ansikte. Jag väntade mig att hon skulle få ett raseriutbrott och jaga mig som om jag vore ett rött skynke och hon en ilsken tjur, men hon nickade bara.
Vi satte oss vid det dukade bordet och började ta för oss av maten. Vajri åt som om hon aldrig hade sett mat förut, och jag undrade om hon verkligen kunde äta så mycket utan att spricka.
"Mm vad gott, hur kan du laga så god mat?”, frågade hon med en massa mat i munnen, och jag log åt komplimangen.
”Tack, men det är inte så komplicerat att steka bacon och lägga fram bröd”, sa jag, men kände mig ändå glad. Hon skrattade högt åt mina ord, och Michelle kollade undrande på henne.
Såså, nu ska indianen Jacob gå och jaga fjärilar, men var på mig med kommentarer, så kanske er önskan blir uppfylld och indianen Jaocb lägger upp nya, spännande inlägg ofta!
Loutwill -Vajri pt7
När jag vaknade kände jag mig äcklad över mig själv. Mike hade redan åkt iväg till jobbet, så jag hade lägenheten för mig själv.
Varför hade jag haft sex med Mike igår? Hans hot om att skicka ut mig från hans lägenhet hade säkert bara varit hot. Fast innerst inne visste jag att han skulle skicka ut mig om jag inte hade sex med honom, och det kunde jag inte riskera. Bäst att försöka hålla sig borta från honom ett tag. Jag gick in i badrummet och började duscha. Det kändes skönt att bli ren, jag kände mig så smutsig.
Efter en lång dusch blåste jag håret och tog på mig de nya kläderna som jag hade fått igår. Jag valde en lila t-shirt med texten: I’m not a whore, och försökte intala mig själv om att texten stämde. Jag hade ju haft sex med Mike förut, så varför kände jag mig så äcklig? Förmodligen för att jag absolut inte hade velat ha det den här gången. Jag tog på mig ett par tight åtsittande jeans och sminkade mig, innan jag låste dörren och begav mig till skolan. När jag satt och väntade på bussen stannade en bil på gatan jämte mig, och jag hörde en röst som ropade:
”Hoppa in, du kommer komma sent annars” och jag lydde tacksamt. När jag öppnade bildörren såg jag att det var John som satt i framsätet.
”Tja John, schyst av dig att låta mig åka med” sa jag och log mot honom, och hoppades att han inte såg hur ansträngt mitt leende var. Det var hans pappa som körde, så det blev en ganska pinsam stämning. Tillslut var vi framme, och vi hoppade ut ur bilen.
”Tack för skjutsen” sa jag till Johns pappa, och han log och sa att jag inte behövde tacka för det lilla.
”Hejdå pappa” sa John och vi gick in i skolan medan bilen körde iväg. Vi var nästan först in i klassrummet, så jag satte mig jämte John idag igen. Stämningen blev lite ansträngd, vi båda försökte komma på något att säga.
”Cool din pappa verkade vara” sa jag som ett försök till att lätta upp stämningen. Men John gillade inte samtalsämnet och mumlade bara fram något om att han kunde vara jobbig. Det låg visst i släkten!
”Är det en ny tröja? Diggar den skarpt! ” sa John och såg belåten ut, förmodligen för att han hade kommit på något att säga.
”Ja det är den, tack” sa jag och kom att tänka på anledningen till att jag hade valt just den här tröjan i morse.
”God morgon elever, nämen Vajri, hedrar du oss med din närvaro idag” sa Mrs Betterwitter, och jag kände bara för att slå på hennes fula lilla ansikte.
Eric började skratta högt och falskt, vilket enligt mig var mer pinsamt än kommentaren Mrs Betterwitter hade gett mig.
”Idag får vi väl ta och försöka göra något vettigt, så att inte Vajri bestämmer sig för att gå” sa hon och Eric fortsatte skrika ut sitt falska skratt.
”Gud vilken bra lärare du är, säger tykna saker till eleverna och fixar de torraste lekar jag någonsin sett, Gud är nog stolt över dig” sa jag, och alla tystnade. Mrs Betterwitter hade blivit illröd i ansiktet.
”Unga dam, nu går du raka vägen till rektorn! Ingen förolämpar mig eller Gud när jag är i närheten” sa hon och pekade mot dörren. Jag gick irriterat ut ur klassrummet. Jag hade ingen aning om vart rektorn fanns, och jag tänkte inte ta reda på det heller.
Ojdå, det verkar inte gå så bra för Vajri i skola. Vad skulle hon ha gjort istället för att gå därifrån? Lämna gärna en komentar om vad du tycker ska hända i Vajris liv, så att du kan påverka vad som händer! JAG vet, ni är lyckligt lottade xD så ta chansen, chanser som denna får man bara en gång!
Fortsättning följer/ Alven Leo
Loutwill - Jason pt 12
När Mary kom gick jag ut, eftersom jag inte ville vara hemma när hon städade. Jag gick mot vårt vanliga glasställe och satte mig ensam på ett bord. Jag hörde ett par högljudda röster bakom mig, och vände mig om. Vajris gäng satt precis bakom mig och skrattade som grisar. Jag kollade snabbt framåt igen, men jag var ganska säker på att Vajri inte hade suttit med dem. Jag slängde på mig en tröja och drog luvan över huvudet, det sista jag behövde var att någon av dem fick syn på mig och slog ner mig igen. Jag slickade långsamt på min glass samtidigt som jag försökte höra vad de sa.
”Den lilla horan har flytt, hon tog alla sina saker med sig och hon rev sönder alla kort av sig själv. Kan ni fatta att hon är en sån svikare, den lilla horan?”, sa en mörk röst och jag var säker på att tillhörde den mörka långa killen som Vajri verkade vara ihop med. Jag spetsade öronen lite till.
”Va, har Vajri flyttat?”, skrek en gäll tjejröst och jag insåg att den måste tillhöra den rödhåriga tjejen. De andra killarna runt bordet började prata om hur de alltid hade vetat att man inte kunde lita på Vajri, och någon mumlade någonting om att de borde mörda henne.
”Nej för fan, jag ska hämta tillbaka henne. Hon har ju inget annat val än att bo hos mig, om hon nu inte vill bli en hemlös hora”, sa killen som tydligen hette Mike, för alla skrattade och sa ”bra sagt, Mike!”. Jag kände mig förvirrad, bodde Vajri ihop med den där idioten? Varför kunde hon inte bara flytta hem? Jag kände att jag ville fråga henne, men insåg sedan vad jag tänkte. Jag hade lovat mig själv att hålla mig borta från Vajri, och denna gången skulle jag hålla det löftet. Men hon var fascinerande, och jag ville veta mer om henne.
Jag hörde att gänget bakom mig reste sig upp och gick. Jag suckade av lättnad, de hade inte känt igen mig. När de hade varit borta i några minuter reste jag mig upp och gick ut. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag gick hem. Michelle skulle inte komma på flera timmar så jag hade egentligen en massa tid för mig själv just nu. Men jag visste inte vad jag skulle göra med den. Jag bestämde mig för att plugga inför ett matteprov som vi skulle ha på torsdag. Men efter en timme var jag klar, och jag satte igång datorn och kollade på en massa klipp på youtube. Efter ytterligare några timmar kom Mary in i rummet och berättade att hon var klar för dagen. Mary var i trettioårsåldern, hade ljusbrunt, kort hår och små spända läppar. Jag nickade mot henne, och sedan körde hon iväg.
”Tack för att du tog hand om Michelle, faster Hannah”, sa jag och hon log brett mot mig.
”Det var bara roligt, säg gärna till om du vill ha en barnvakt igen”, sa hon och log brett igen. Jag nickade, och gick tillsammans med Michelle in i huset. Jag stängde dörren bakom mig och lyfte upp Michelle.
”Jag har saknat dig, ditt lilla monster”, sa jag och kramade henne. Hon skrattade och kramade mig hårt runt halsen.
”Och jag har saknat dig, faster Hannah är så jobbig”, sa hon. Jag frågade henne varför.
”Jo, hon pratar hela tiden, och hon lämnar mig aldrig ifred”, sa hon och jag rufsade till hennes hår. Jag hade verkligen saknat Michelle, jag var inte van vid att hon inte var hemma.
”Michelle, snart kommer mamma och pappa hem”, sa jag, eftersom jag ville förbereda henne. Hon nickade bara ointresserat och jag släppte ner henne på marken. Jag var glad att mamma inte såg tillfällen som dessa, det skulle säkert knäcka henne. Michelle sprang upp för trappan och in på sitt rum. Huset luktade fräscht eftersom Mary hade putsat varje liten millimeter av det. Jag andades in doften och gick sedan upp för att borsta tänderna. När jag hade rengjort min mun noggrant med tandborsten och tvättat av mig gick jag till Michelles rum och frågade om hon ville se på en film. Hon blev som vanligt glad och sa bestämt att vi skulle titta på Tarzan. Jag stoppade in filmen i DVD-spelaren, lutade mig tillbaka och spenderade en timme på att se en halvnaken gubbe svinga sig i lianer. Allt för att göra Michelle glad.
När filmen var slut gick Michelle och la sig, och jag gick omkring i det tysta, nystädade huset och släckte alla lampor och låste alla dörrar. Jag kollade ut genom fönstret, och till min förvåning såg jag att Vajri låg på två resväskor precis utanför mitt hus. Jag funderade på om jag skulle gå ut och fråga vad hon höll på med, men jag fegade ur och gick istället upp till mitt rum.
När jag kom dit tog jag av mig mina kakifärgade byxor och min ljusblå t-skirt och tog istället på mig ett par mjukisbyxor. Efter det slängde jag mig ner på min stora, vita säng och kröp ihop på ena sidan. Vad gjorde Vajri utanför mitt hus? Varför sov hon på två resväskor? Borde jag vara orolig? Skulle Mike och de andra snart komma och bryta sig in? Jag insåg med fasa att Michelle låg och sov bara några meter bort, om de bröt sig in kanske de skulle skada henne, de verkade ju inte ha några som helst gränser.
Jag vet inte hur länge jag låg och funderade, det kändes som om jag funderade i flera timmar. Jag kollade på klockan. Den visade ett på natten.
Jag suckade och vände mig om i sängen när jag hörde någon ropa utanför. Till min fasa lät det som Mike, Vajris kille.
Jag sprang ut ur mitt rum och nerför trappan. Vad skulle jag göra om de höll på att bryta sig in, eller om de misshandlade någon? Jag kunde ju alltid försöka hota med att ringa polisen igen, men jag hade en känsla av att det inte skulle fungera denna gången heller. Om jag var smart så skulle jag ta med en spade eller något annat föremål, men jag kände på mig att jag inte hade tid till att springa omkring och leta.
När jag kom ut såg jag Mike stå böjd över Vajri.
”Trodde du att det räckte med att dra sönder kort och hämta dina saker så skulle jag glömma av att du fanns? Jag är ledsen att du råkade komma in när jag, Serena och Olivia hade lite roligt, men sånt händer på fester eller hur? Sluta bete dig såhär och kom med mig hem nu! Du vet att du inte har något val, du är ju så horig att inte ens din mamma vill ha dig i sitt hus, du har ingen annanstans att ta vägen”, sa Mike, och jag kände hur ilskan flammade upp inom mig. Killen var ju störd, han verkade inte förstå att andra människor hade känslor! Jag kände plötsligt ett starkt medlidande med Vajri. Om jag hade bott ihop med någon som han hade jag också blivit argsint och galen.
Bra sagt Jason!! Mike är en person som indianen Jacob inte hade velat möta en mörk natt...
Som vanligt var detta lilla stycke dramatisk, och Jacob vet att han iaf har många frågor i sitt lilla huvud. Vad kommer Mike att göra med Vajri? Kommer Vajri förlåta honom efter hans bra (?) ursäkt? Och den stora frågan:
Kommer Ashley att rädda dem alla??
Läs, och få reda på svaren! /Indianen Jacob
Loutwill - Jason pt 11
Kapitel 4
En skitande barbiedocka
När jag vaknade lyste solen in genom fönstret, och jämte mig låt Alix och Jong och sov. Jag kollade på klockan, den var bara tio i åtta. Jag reste mig tyst upp och gick för att ringa min faster, hon gick alltid upp tidigt på morgonen så hon borde vara vaken.
”Hej, det är Jason, när ska jag hämta Michelle?”, frågade jag.
”Jag kan ta hand om Michelle hela dagen Jason, du är för ung för att behöva ta hand om en lillasyster helt själv. Ha lite kul istället, så kör jag hem henne ikväll”, sa hon och jag kände mig riktigt tacksam. Jag älskade Michelle, men jag ville vara mer som hennes bror och mindre som hennes pappa. Och just nu hade jag ensam vårdnad om henne, eftersom mamma och pappa alltid jobbade. Jag lade på luren och gick tillbaka till vardagsrummet där Jong och Alix var.
När jag kom in i rummet låg de tätt hopslingrade och sov. Jag suckade, jag kände mig ganska avundsjuk när jag såg dem. Jag ville också ha någon som jag kunde hålla om medan jag sov. Alix och Jong verkade ha ett sådant perfekt förhållande, de var med varandra nästan hela tiden och ändå var det inte ofta jag hade hört dem bråka. De var alltid glada när de var med varandra. Jag ville också ha någon som jag kunde älska så mycket.
Jag gick ner för att plocka fram frukost. Efter ett tag kom Alix och Jong nerför trappan och de log sömnigt mot mig.
”God morgon Jason, vad håller du på med?”, frågade Alix och gäspade. Jag började skratta åt hans trötta min, och han låtsades blänga på mig.
”Jag lagar frukost, och eftersom ni verkade ha det så mysigt däruppe så ville jag inte störa”, sa jag, och Jong verkade bli lite generad. Men Alix himlade med ögonen och satte sig vid bordet. Vi började smaska i oss frallor.
”Vad sa Daniella till dig egentligen innan hon gick igår?”, frågade Alix eftertänksamt och jag funderade på om jag skulle berätta det eller inte. Men jag trodde inte att hon skulle bli så arg om hon fick veta att jag berättade det för Alix och Jong, och hursomhelst så kunde jag lita på dem. Om jag sa att de inte skulle säga någonting till henne så skulle de inte göra det.
”Hon sa att hon var förälskad i mig, och då sa jag att jag såg henne som en syster. Och efter det blev stämningen lite spänd kan man säga, så hon gick”, sa jag, och Alix och Jong verkade inte bli lika förvånade över nyheten som jag hade trott.
”Du är ju riktigt populär bland tjejerna Jason, först blir du utbjuden av Ashley och nu Daniella, du är en lycklig kille”, sa Alix och skrattade. Jag blängde på honom.
”Men är ni inte det minsta förvånade?”, frågade jag, och de log och skakade på huvudet.
”Vi har vetat ganska länge att hon gillar dig, men vi fick inte säga någonting”, sa Jong och jag kände mig nästan lite förråd. Det skulle ha varit trevligt att veta att en av mina bästa vänner gillade mig. Men det bevisade bara vad jag redan visste, man kunde lita på Alix och Jong.
När de hade åkt hem kollade jag på klockan och såg att vårt hembiträde skulle komma om en timme. Hon hette Mary och kom fyra dagar i veckan och städade hela huset. Det var väldigt skönt att vi hade råd att betala för henne, annars hade jag varit tvungen att städa vårt gigantiska hus helt själv. Jag tänkte på mamma och pappa, och bestämde mig för att ringa dem.
”Ni har kommit till Mr. Downs kontor, vill ni lämna ett meddelande?”, frågade en artig röst som bara kunde tillhöra pappas sekreterare.
”Nej, jag försöker senare, hejdå”, sa jag och la på. Det var inte lätt att få tag i varken mamma eller pappa, men jag försökte då och då. Men jag lät dem aldrig veta hur ofta jag sökte dem, för jag ville inte ge dem ännu mer skuldkänslor än de redan måste ha. Jag slog numret till mammas kontor, och till min stora förvåning svarade hon.
”Hallå du har kommit till Mrs. Down”, sa hon med sin professionella röst och löjligt nog blev jag nästan tårögd över att höra den.
”Hej mamma, det är Jason”, sa jag blygt, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon brukade aldrig svara när jag ringde, så jag hade inte förväntat mig att hon skulle göra det denna gången heller.
”Åh, Jason, jag saknar dig så! Jag och pappa kommer hem om en vecka älskling. Jag saknar dig och Michelle så mycket! Hur mår ni?” När jag hörde att de snart skulle komma hem blev jag faktiskt lite nervös. Det var alltid jobbigt när de skulle krama en och leka föräldrar, men samtidigt saknade jag dem eftersom de var mina föräldrar.
”Vi mår bra mamma, men kommer ni verkligen om en vecka redan?”, frågade jag, och hon började skratta.
”Ja, de gör vi faktiskt, jag och din pappa är så utbrända av jobbet att vi behöver en liten semester. Jag vet inte hur länge vi kommer att stanna, men det kommer att bli ett tag. Jag kommer att jobba hemifrån”, sa hon, och jag hörde att det var hennes idé att de skulle ta en liten semester från jobbet. Pappa var nog inte jätteglad över det, men mamma hade väl lyckats övertala honom. Hon frågade mig en massa frågor om skolan, och vi pratade om Mrs. Hassel och Ashley och alla andra i min klass. Hon generade mig genom att fråga om jag hade någon flickvän, och jag svarade snabbt nej. När jag hade lagt på kände jag mig varm inombords. Mamma verkade faktiskt bry sig lite, till skillnad från pappa. Han hörde aldrig av sig, medan mamma sällan hörde av sig.
Snyft, snyft, stackarns Jason!! Indianen Jacob tycker sååå synd om honom! Förhoppningsvis kommer han att lära känna sina föräldrar bättre nu när de kommer hem. Och visst verkar Alix, Jong och Jason ha det kul tillsammans? Jag kände mig lite avundsjuk när jag läste vad de höll på med.
Vad tyckte ni? Apan Peter, vårt trogivnaste fan, vad tyckte du?? Jag vet att Ashley inte var med, men ibland får man tåla det...
/Indianen Jacob
(Med en turbanhatt på huvudet, hihi)
Komplicerat
Hejsan alla trevliga människor!
Nu vid höstens kalla början är lärarna ovanligt retliga, och ger oss mer läxor än vi behöver. Tack vare detta kan inte alla i vårt lilla gäng hinna med att skriva så mycket som de vill. Såklart har indianen Jacob tid som få, men om bara Jacob lägger ut delar kommer det att bli väldigt ojämt i berättelserna. Alltså kan ni glömma det lilla schemat, och bara vänta tåligt på att vi ska lägga ut mer. Jacob och hans två vänner kommer fortfarande att lägga ut på bloggen, men inte lika ofta som vi tänkt oss.
Nu vet jag, Indianen Jacob, att ni blir arga. Men skyll inte på oss, skyll på de ONDA lärarna!!
Med det sagt vill jag nu önska er ett trevligt liv och en ny, rolig garderob.
AAAAAIJAIJA!!!! /Indianen Jacob som ser en liten spindel
Är Alvens data fixad?!
Hej kära läsare, ni har säkert tänkt HURRA äntligen är Alven Leos data hemma igen!
Men där lurade jag er allt, min data är fortfarande ute på äventyr, men en fågel viskade i mitt öra att den skulle vara tillbaka inom en vecka.
Nu vet jag vad ni tänker, men HUR har flanen Alven Leo kunnat lägga ut inlägg utan sin data? Svaret är enkelt, jag snodde O allsmäktige Kapten Julius dator, men de får jag allt sluta med nu när jag snart får tillbaka min egen. Så misströsta inte, Vajris version blir bara bättre å bättre å de kommer snart ut nya inlägg om hennes liv. Jag kan avslöja att hon inte mår så bra i sitt förhållande med Mike, om ni nu inte hade insett detta.
Jag har även hört att vissa inte kan smällta att Mike är en brandman ( haha, där va jag väl lite klyftig ;)) men Mike är en busig kriminel pojke, han förvirrar oss alla!
Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 6
Fortsättning på Loutwill - Vajri kapitel 2
”Varför inte spendera våra nya pengar” sa Mike och höll upp den stulna väskan, och jag tänkte inte säga nej till lite nya kläder. Vi började gå runt i affären, och jag hittade en massa snygga kläder. Efter en timme var vi klara med allt provande, och vi betalade för alla kläderna och drog hemåt. Då ringde det på Mikes mobil. Han svarade snabbt och lät vänlig, vilket betydde att det var någon från hans jobb.
”Självklart, jag är på väg” sa han och la på.
”Måste dra ner till brandstationen, men du kan ta dig hem eller?” frågade han, och gav mig den stulna väskan och kassarna med kläder och öl.
Jag tänkte precis protestera när han skyndade sig mot sin bil och körde iväg. Då såg jag kvinnan som ägde väskan gå med en polis på en gata inte alls långt bort. I panik la jag ner väskan i en påse, drog upp luvan på min tröja över huvudet och gick snabbt iväg mot busstationen. Jag sneglade bakom mig, och såg att de var på väg åt mitt håll. Jag fick bara mer och mer panik, då det äntligen kom en buss. Jag brydde mig inte om vart den var på väg, utan kastade mig in i den. Det var bara jag som skulle med, så bussen åkte innan kvinnan och polisen hann fram. Jag andades ut, det var nära ögat. Jag blev arg över att Mike bara hade lämnat mig sådär när han borde ha fattat att polisen letade efter oss. Jag började plötsligt tänka på när Vincent och jag brukade sno godis från mataffären, som sedan mamma fick betala för. Vincent hade varit så söt, så snäll, så… tårarna började rinna, som de alltid gjorde när jag tänkte på Vincent. Vad var det för fel på mig egentligen? Min pappa hade aldrig velat vara min pappa, min mamma hatade mig, min bror var död på grund av mig och min pojkvän var en galning som lämnade en att ta skulden efter hans misstag.
”Mår du bra lilla flicka” sa den utländska busschauffören och tittade ängsligt på mig. Jag skakade på huvudet, och lutade det sedan mot rutan. Då såg jag att vi körde förbi Mikes lägenhet.
”Stanna bussen” sa jag och busschauffören lydde mig.
”Du är alltför ung för att vara så ledsen” sa han till mig när jag gick av. Som att det fanns en åldersgräns för när man kunde vara ledsen. Det hade börjat regna, så jag tog på mig luvan igen och gick mot lägenheten. När jag gått upp för trapporna och öppnat ytterdörren tog jag av mig min jacka och la alla kassarna och min väska vid väggen. Sedan gick jag och satte på ugnen, och tog fram bröd ur skafferiet. Jag hade alltid föredragit bröd som skulle vara i ugnen innan man åt det före annat bröd. Jag la mig utmattat på sängen och väntade på att ugnen skulle bli varm. Denna dag hade varit så hemsk, och jag kände mig förbannad på Mike. Just när ugnen blivit varm och jag lagt in en fralla kom Mike in genom dörren.
”Här står du och lagar mat ser jag” sa han och tog av sig jackan.
”Hur fan kunde du bara lämna mig där med väskan och allt?! Polisen och kvinnan började jaga mig, men som tur var hann jag hoppa in i en buss” sa jag argt och tittade anklagande på honom.
”Var inte så jävla gnällig, jag var tvungen att åka till jobbet, och du hjälper ju aldrig till med något så jag tänkte att det var din tur att fly med stöldgodset” sa Mike, nu också arg.
”Jaha, så bara för att jag är din flickvän måste jag hjälpa dig och dina galna vänner med alla kriminella saker ni håller på med?” skrek jag argt ut och tog min macka och gick och satte mig på soffan i vardagsrummet.
”Du verkar ju i alla fall inte ha några problem med att spendera det” skrek Mike ursinnigt inne från köket. Jag började argt äta på min macka, samtidigt som jag hörde hur Mike argt ställde in alla ölburkar i kylskåpet. När jag var klar gick jag in i badrummet och borstade tänderna och lite andra saker jag alltid gjorde innan jag gick och la mig. När jag var klar gick jag och la mig i sängen. Då hörde jag Mike komma in i rummet.
”Vajri var inte arg på mig” sa han och la sig i sängen jämte mig. Jag rörde inte en muskel. Mike började tafsa på mig, och jag drog mig irriterat undan.
”För fan Vajri, sluta nu annars får du bo på gatan” sa han argt, och jag vågade inte säga emot längre.
Fortsättning följer/Alven Leo
Loutwill - Jason pt 10
”Förlåt då, Jason, men jag gillar henne bara inte. Kan vi inte gå ut och prata om det?”, frågade hon, och jag såg på henne som om hon inte var riktigt klok. Varför skulle vi behöva gå ut och prata om det? Jag ville inte prata med henne alls. Men jag förstod att jag skulle behöva prata om det förr eller senare ändå, så jag gick med henne ut ur rummet.
Hon verkade nervös, för hon drog i den ena tröjärmen, och när hon började prata stammade hon på flera ställen.
”Jason, det är en sak jag måste säga till dig”, sa hon och stirrade in i mina ögon. Jag kände mig besvärad av hennes blick och drog fingrarna genom mitt blonda hår.
”Jag gillar dig, och inte som en vän, men det gör jag förstås också, men jag tror att jag är förälskad i dig”
När jag förstod vad hon hade stammat fram undrade jag om den här dagen kunde bli värre. Jag som hade varit så glad över att det var fredag i eftermiddags. Nu önskade jag att den här dagen bara var en ovanligt lång mardröm.
”Va? Är du säker?”, var det enda jag kom på att säga. Hon såg förväntansfull ut, det verkade som om hon trodde att jag skulle kyssa henne eller nått. Var hon tvungen att berätta om sina känslor? Nu skulle vår vänskap vara helt förstörd om jag sa att jag inte kände likadant. Men vad hade jag för val? Jag gillade henne verkligen inte på det sättet. Jag tänkte tillbaka på alla tecken hon hade gett mig, och på den dagen jag hade babblat på om att vi inte skulle på någon dejt. Hon hade såklart fått intrycket av att jag gillade henne då. Och sedan hade hon flörtat med mig, men jag hade inte velat inse det. Och nu stod hon här framför mig och väntade på att jag skulle säga någonting.
”Daniella, jag gillar dig jättemycket. Du är som en syster för mig, och jag vill verkligen inte såra dig men jag har inga känslor för dig. Så jag tror det är bäst att vi glömmer det här och fortsätter att bara vara vänner, eller hur?”
Jag granskade hennes ansikte. När hon hörde vad jag ska ryckte hon till som om jag hade skjutit en pilbåge genom bröstet på henne. Hennes ögon såg så plågade ut att jag mådde illa. För en gångs skull verkade hon inte komma på någonting att säga.
Jag drog fingrarna genom håret igen och när det hade varit pinsamt tyst ett tag började jag gå därifrån.
”Finns det någon annan?” Hon kollade på mig och jag försökte att le mot henne.
”Nej, jag lovar att det inte har någonting att göra med någon annan”, sa jag och hon andades lättat ut. Jag kunde nästan föreställa mig hur hon hade sett mig gå hand i hand med en vacker, lång tjej.
”Gick hon?”, sa Jong förvånat, och jag nickade. ”Jag kan inte säga att jag är ledsen, hon verkade vara på ett argt humör idag”, sa han och vände sig mot teven igen. Alix hade sin arm runt Jongs midja, och de skrattade båda högljutt åt komedin. Jag kände mig i vägen när jag såg dem ligga där jämte varandra och skratta. De skulle säkert hellre vara ensamma just nu. Men det var ju mitt hus så jag kunde inte precis gå.
”Slå dig ner, Jason”, sa Alix och klappade på platsen bredvid sig. Jag flyttade min madrass och lade mig ner jämte honom och försökte hänga med i filmen. Den var faktiskt riktigt rolig, och efter ett tag glömde jag att känna mig som det tredje hjulet. När filmen var slut satt vi och pratade tills våra ögonlock blev så tunga att vi inte kunde hindra dem från att falla ner.
Åh, det låter mysigt! Indianer älskar pyjamajpartyn.
Men nu till allvaret, hur ska det här sluta? Nu vet Jason hur Daniella känner, kommer det att ändra hans känslor för henne tro? Har vi ett nytt superpar framför oss?? Eller är Vajri fortfarande ivägen?
Om Daniella och Jason blir ihop tycker indianen Jacob att vi ska kalla dem Dason, eller vad tycker ni?
Nu ska jag inte störa er längre, ha en mysig fredag(eller dag om du inte läser det här på en fredag,hihi) och tänk några tankar om mig/indianen Jacob
Trailer!!!
Ja, nu ska ni få veta någonting som kommer att få er att ramla ur stolen, och ni kommer att be någon om att dra er baklänges på en liten kärra...
Jo, i framtiden kommer nämnligen två nya perspektiv dyka upp. Överraskad?? Historien kommer fortfarande heta En berättelse, tre perspektiv, men två biroller kommer att skriva om hur de ser på saker och ting.
Men detta var inte allt, en av birollerna kommer att vara den välbekanta, irriterande och argsinta Daniella. Som ni säkert vet så brukar hon skrika ut vad hon tänker, men innerst inne är hon en känslig tjej som är osäker och sårbar. Och ni kommer att läsa om hur hennes liv förändras drastiskt i samband med allt som händer med Alix och, framför allt, Jason.
Kan ni knappt vänta? Inte indianen Jacob, Alven Leo eller Kapten Julius heller. Vi har nämnligen inte heller läst de andra rollernas perspektiv, eftersom det inte är vi som skriver dem. Det är två vänner till oss som skriver, och nu kanske ni blir lite nervösa. Kommer dem att leva upp till era förväntningar? Ja, det tror indianen Jacob att de kommer.
Ni ska även få lite skvaller om den andra karaktären. Jag vet att ni nu sitter och funderar. Kan det vara Ashleys perspektiv? Jongs? Den perversa mattläraren Marcus?
Men lugna ner er, det är ingen ni känner. Han kommer framför allt att vara med i Alix berättelse, men såklart kommer han att dyka upp i alla tre berättelserna.
Han kommer att vända upp och ner på någons liv, och det kommer att påverka många...
Tillsist vill indianen Jacob säga: Håll ut mina små hjältar! Vajris verision kommer att läggas upp när Alven Leos data bestämmer sig för att flytta hem igen. Han är inne i en trotsålder just nu, och vi alla vet ju hur jobbiga de åren kan vara för en förälder. Stackars Alven Leo... Ni borde visa lite medkänsla!!!!
/Indianen Jacob(Nej, jag kommer inte att skriva vad jag har på fötterna!)
Loutwill - Jason pt 9
”Det är ingenting, familjeproblem bara”, ljög jag. Hon kollade oroligt på mig och jag stönade inombords. Tjejer kunde vara så jobbigt omtänksamma ibland, som om man var deras son eller nått. Jag insåg att vi nu var flera meter från de andra, och jag snabbade på stegen. Daniella hade fortfarande den där jobbigt oroliga blicken och jag kände inte för att berätta några djupa tankar för henne.
”Om du vill prata så kan du alltid komma till mig”, sa hon allvarligt, och jag nickade och log snabbt mot henne.
”Alix, har du med dig en kudde? Jag tänkte inte på att Ashley skulle komma”, skrek jag och Alix vände sig om och väntade in mig, och det var såklart det jag varit ute efter hela tiden.
När vi kom fram till mitt hus ställde vi in våra cyklar i garaget och gick sedan mot vår pool.
”Jason, hur rika är ni egentligen?”, sa Ashley imponerat, och jag ryckte på axlarna. Pengar var inte någonting som jag brydde mig särskilt mycket om, eftersom vår familj alltid hade haft mycket av dem.
Jag hörde ett stort plask och kollade mot ljudet. Daniella och Jong hade hoppat ner i poolen, och just nu höll de på att skvätta vatten på varandra. Jag hämtade en av mina flytmadrasser och njöt av att flyta fram på vattenytan. Alix hade följt mitt exempel och även han flöt omkring.
”Känns det bättre nu?”, frågade han tyst så att ingen annan hörde. Jag nickade och kände att jag menade det, jag hade inte tänkt på Vajri på flera minuter innan han frågade.
”Kom igen Jason, du borde väl vara i vattnet eftersom du tydligen gillar att bada så mycket”, skrek Daniella och knuffade omkull min flytmadrass så att jag föll ner i poolen. Jag kastade mig över henne och höll nere hennes huvud under vattnet i några sekunder för att hämnas. Hon sprattlade argt emot, och när jag släppte henne och simmade iväg började hon jaga mig. Jag skrattade och dök ner under ytan för att kunna simma fortare. Livet kändes faktiskt löjligt enkelt just då, som om det inte fanns några svårigheter i världen.
När vi hade simmat klart gick vi in i huset, och Alix beställde pizza. Jag ruskade på mitt blöta hår så att det skvätte mot Daniella, och hon räckte ut tungan mot mig, men sedan log hon. Ashley kollade argt på Daniella, och jag insåg att hon verkade vara avundsjuk. Jag slängde min blöta handduk på henne, och löjligt nog sken hon upp. När vi hade ätit klart gick vi upp till vardagsrummet och spred ut madrasser över hela golvet. Jag hämtade täcken, kuddar, chips och cola och sedan började vi titta på en film. Daniella hade lagt sin madrass på höger sida om min, och Ashley på den vänstra. Nu hade båda flyttat sig närmare mig så att jag kände mig instängd.
”Daniella, borde inte du byta om till pyjamas?”, frågade Ashley argt och jag kände mig förbryllad över hennes tonfall.
”Nej, jag brukar sova i bara underkläder, och ibland sover jag helt naken”, sa hon med en röst som skulle låta förförisk, och jag skämdes för henne. Vad höll hon på med? Det fanns ju ingen i närheten som hon skulle vilja förföra, om hon nu inte gillade Ashley…
”Det var för mycket information, men om du nu vill veta så brukar jag sova naken hela tiden”, sa Ashley och lutade sig mot mig och jag kände mig äcklad. Jag var tvungen att säga någonting innan de berättade ännu mer privata saker.
”Kan ni vara tysta, jag försöker se på filmen”, sa jag irriterat. Jag hörde hur Alix skrattade.
”Ja, sluta prata nu, ni gör Jason generad”, sa han och skrattade.Jag såg hur Daniella log i mörkret.
”Precis Daniella, kan du aldrig vara tyst? Det är faktiskt ganska irriterande”, sa Ashley och jag suckade. Jag ville skrika att båda två borde hålla käften, men jag ville inte starta ett bråk.
”Just nu var det faktiskt du som började prata, och om jag inte minns fel så började du innan också när du frågade om jag inte skulle ta på mig en pyjamas”, sa Daniella irriterat.
”Sluta nu, ni är båda väldigt störande”, gnällde Jong och jag log tacksamt.
”Jag tycker att Ashley borde gå för hon är faktiskt inte vår vän egentligen, och jag tror inte att någon vill att hon stannar”, sa Daniella och jag hörde att Ashley blev sårad, för hon tog ett djupt andetag.Ingen sa någonting, så hon började packa ihop sina saker.
”Ashley, du kan stanna om du vill”, sa jag i ett försök att göra henne glad, men hon skakade på huvudet.
”Jag vill inte behöva vara i samma rum som den där häxan”, sa hon med gråt i halsen och sprang ut ur rummet. Jag suckade.
”Var du tvungen att såra henne så mycket?”, sa jag argt till Daniella, men hon ryckte bara på axlarna. Jag kände mig irriterad, Ashley var faktiskt den enda vännen jag hade i klassen. Men Daniella var som vanligt självisk. Jag flyttade alla mina saker mot Jong och Alix, eftersom jag inte ville sova jämte Daniella. När hon insåg vad jag höll på med verkade hon äntligen förstå att jag var arg.
Stackars, stackars lilla (?) Ashley... Hon har det då inte lätt, med Daniella som fiende. Vi får hoppas att Jason är en riktigt bra vän och tröstar henne i framtiden.
Vad tycker ni annars om indianen Jacobs inlägg? Var det för långt, för kort, för bra??
Nu ska eran favoritindian gå och ta sig en kopp varmt te, men ni kommer att höra från mig igen.../Indianen Jacob i bara strumporna(buuusigt!!)
Loutwill - Vajri pt 5
Jag hämtade min väska ur mitt skåp, och sedan gick jag iväg mot parken där Mike och gänget väntade på mig. Efter ett tag var jag framme, och jag såg Mike komma gående emot mig.
”Tja Vajri, bra att du kom” sa Mike och klappade mig på axeln innan han ledde mig mot gänget som satt och hängde på en bänk.
”Nu när Vajri är här kan vi börja röja runt lite” sa Mike och log ett elakt leende. Det andra log likadant, innan de lämnade bänken och tog upp en massa ölburkar ur kassar som de hade med sig. Ska du ha en Vajri? frågar Canny, jag nickade och han kastade en till mig. Jag drack i stora klunkar och kände att en öl var precis vad jag hade behövt. Då såg vi en medelålders kvinna rusa förbi i strikta kläder, och jag såg på Mikes ansikte att han tänkte råna henne.
”Hörru du där, vet du vart Xtretix ligger?” ropade han ut till kvinna och hon stannade och tänkte efter. Självklart visste han vart Xtretix låg, det var hans favo- restaurang.
”Jo jag tror att de ligger dä…”sa hon, men innan hon hann klart tog Mike tag i hennes väska, slog till henne och började springa. Vi andra sprang efter, innan någon hann se oss. När vi hade sprungit ut ur parken och in på ett kvarter längre bort stannade vi äntligen, och jag sjönk utmattat ner på en bänk, och öppnade en till ölburk.
”Haha, här fanns pengar, mobil och en massa dyra saker” sa Mike medan han rotade igenom väskan han just stulit.
”Du är ju grym asså” sa Betty och skrattade. Mike log tillbaka, han älskade beröm. Jag andades fortfarande tungt, och tittade mig omkring på gatan.
”Haha Vajri vad har du för en kondis egentligen” sa Conny och skrattade. Det skulle han inte ha sagt. Boom! Mike slog till honom över kinden.
”Tala inte så till min tjej” sa Mike innan han backade från Conny och började rota igenom väskan igen.
”Här kan man visst inte skoja, jag drar” sa Conny och gick iväg samtidigt som han höll sin hand över kinden. Då kom det en liten tant runt hörnet på mataffären.
”Kolla in tanten, vem vågar sno rullstolen från´na?” frågar Fabian, och alla log slugt och väntade på att tanten skulle komma närmare. När hon precis skulle börja åka förbi oss ställde sig Fabian upp och tog tag i rullstolen.
”Vad tar du dig till?” skrek tanten, och alla började skratta. Mike reste sig upp och tog tag i ett av hjulen.
”Dags för den lilla tanten att lära sig ett nytt sätt att ta sig fram på, för Fabian här har alltid velat ha en rullstol” sa Mike och alla ropade och skrattade. Jag stod mest och tittade på. Ville inte vara så inblandad.
”Hjälp mig någon, snälla, hjälp!” började tanten ropa ut, men gatan var helt öde. ”Verkar inte som att stålmannen jobbar idag” sa Mike skrattandes. Då kom en kille i badbyxor springande. Jag började skratta åt ironin.
”Hallå, vad gör ni?” ropade killen och såg riktigt arg ut.
”Vem fan är du? Är det här din farmor eller?” sa Mike samtidigt som han knuffade omkull rullstolen så att den lilla tanten förskräckt ramlade ur. Mike sparkade tanten hårt i magen, innan han lyfte upp rullstolen. Fabian satte sig i den och började ropandes köra runt.
”Sluta, annars ringer jag polisen” sa killen, och nu såg jag att det var han som sprungit in i mig och blivit buren av den tjocka tjejen.
”Ånej, nu får vi sluta, den lilla bögen tänker ringa polisen” sa Phille skrattandes, och alla förutom killen och tanten skrattade med honom.
”Ja, vi har ju inte en chans att stoppa honom” sa Fabian och tittade ironiskt killen i ögonen. Killen började se osäker ut, och backade försiktigt. Men han hann inte långt förrän Phille kastade sig över honom, och låste hans armar bakom hans rygg.
”Skäms ni inte” sa tanten argt, men ingen lyssnade.
”Vad ska vi göra med dig då?” frågade Mike killen och blinkade med ena ögat till Zackarias, som genast fattade vinken och slog till killen i ansiktet. Jag tittade ängsligt bort, skoldagen skulle nog bli pinsam imorgon också. Fabian verkade också vara sugen på att slåss, och gick fram och slog till killen på näsan så att blodet rann.
”Kolla en snut!” ropade Betty, och vi började fly ännu en gång. Vi sprang in på en lite smal gata, och in i en klädbutik.
”Vi drar nog hem nu, men fan va kul de va” sa Phille, och alla tittade försiktig ut genom fönstret för att försäkra sig om att polisen inte var efter oss innan de gick.
Fortsättning följer/Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 4
Fortsättning av Loutwill - Vajri Kapitel 2
Äntligen ringde klockan ut efter en hel timma av ”lära känna andra lekar”, och jag skyndade mig ut ur klassrummet.
”Hörru Vajri, du var riktigt imponerande när du sa emot fröken kristen tidigare, vill du hänga med oss?” sa en stor kille med kort brunt hår och stor näsa, med två killar runt sig som såg hoppfullt på mig.
”Visst varför inte” sa jag och började nästan skratta när jag såg hur glada killarna blev. De skulle nog inte bli fullt så glada när jag berättade att jag har en pojkvän, men den dagen den sorgen. Plötsligt kom en blond kille springande och sprang rätt in i mig.
”Flytta på dig din bög!” sa jag argt.
”Du vet att man brukar flytta på sig när man möter någon i korridoren va? Fast du kanske tror att alla gärna slänger sig åt sidan så att du kan gå vidare” sa han och såg lite arg ut.
”Tänkte just säga desamma till dig, tönt” sa jag och mina nya ”vänner” skrattade som att de aldrig hade hört något roligare. Vilket de kanske inte hade. Plötsligt kände jag att det började vibrera i min ficka, och jag tog upp min mobil. Jag hade fått ett sms från Mike, där det stod: Möt mig och gänget vid parken på din lunchrast. Jag kollade på mitt schema, och jag hade faktiskt en ganska lång lunchrast, så det skulle jag nog hinna. Det lät även väldigt lockande att träffa någon som jag kände.
”Hörru Vajri ska vi inte dra ner till kaféet och kolla läget?” sa den biffiga killen som jag tror hade presenterat sig som John.
”Klart att vi ska” sa jag och gick före killarna ner till kaféet. Där nere spelades popmusik och folk satt i soffor och åt mackor. Jag och killarna satte oss i en soffa jämte ett fönster.
”Ska jag hämta en kortlek, vi kan spela klädpoker” sa en kille som jag inte hade en aning om vad han hette, men han var väldigt lång och smal med mörkbrunt hår.
”Visst, jag kommer ändå enkelt äga ut er” sa jag och de tog mitt hot som en utmaning och John sprang snabbt iväg och hämtade en kortlek. Jag tittade ut genom fönstret och såg killen som sprungit in i mig tidigare bli buren över skolgården av en tjock, ful tjej och började skratta för mig själv. De satte sig på tjejens lilla moped och körde iväg, och jag bestämde mig för att på något sätt informera honom om att jag hade sett denna otroligt fula syn. Just när de hade åkt iväg kom John tillbaka med en kortlek.
”Låt spelet börja” sa han och började dela ut kort.
20 minuter senare satt jag med nästan alla mina kläder på mig (förutom skorna) medan ingen av killarna hade sina tröjor på sig.
”Okej vi ger upp, du äger ju på klädpoker” sa killarna och såg lite generade ut. De hade nog hoppats på att det var jag som skulle behöva ta av mig kläderna, inte dem. Vi gick ut från kaféet och tillbaka till klassrummet. Den här gången satte jag mig jämte John, vilket han inte verkade ha något problem med.
”Då så, nu vill jag att vi ska göra några sammarbetsövningar” sa Mrs Betterwitter och drog ihop sin lilla mun till ett sträck, och sedan drog hon upp den i ett elakt leende.
”Jag sköter grupperingen, så läs på tavlan vilka dina partners kommer att vara under leken” sa hon och drog upp skynket som hade varit över tavlan så att man kunde se vad hon hade skrivit. Jag försökte hitta mitt namn, och såg att jag var i grupp med Alix och Eric. Vem var Alix nu igen? När jag kom på att det var kinespojken stönade jag, gruppen kunde inte ha blivit sämre.
”Då så, rappa på, vi har inte hela dagen på oss” sa Mrs Betterwitter och satte sig belåtet till rätta på stolen framme vid katedern. Jag hade väl inget annat val än att gå och sätta mig jämte dessa två killar som förmodligen hatade mig. Jag såg att de redan hade satt sig på samma bord, och båda blängde på mig när jag kom emot dem. Jag försökte inte ens verka trevlig, utan satte mig bara på en stol mitt emot dem. Jag vågade inte titta upp, så jag började klottra på bordet.
”Då så, det verkar som att alla har hittat till sin grupp, då kan vi börja leka” sa Mrs Betterwitter och hennes ord fick mig att rysa. Hon gick fram till ett skåp och tog fram en massa papper, som hon sedan delade ut.
”Jag vill att ni tillsammans ska ta reda på så mycket ni kan om varandra, tre poäng för ytlig fakta och tio poäng för djupare fakta, som känslor, upplevelser med mera, och vinnarna får ett ätbart pris” sa Mrs Betterwitter och drog upp munnen i ett stramt leende. Det var nog den tråkigaste leken jag någonsin hört, och jag la pannan i handen och suckade.
”Okej vi kan ju börja med att skriva ner alla ytliga saker” sa Alix, och det lät som en bra idé. Jag började skriva om Alix på mitt papper. Smal, mörka ögon, brunt kort hår, ganska små ögon och ljusbrun hy. Jag kom inte på något mer, så jag började skriva ytliga saker om Eric. När jag var klar hade de andra varit klara ett tag, och de satt och väntade på mig.
”Okej jag och Alix kan börja med att fråga dig frågor Vajri” sa Eric och det kändes lite jobbigt, men jag lutade mig bakåt och väntade på att de skulle börja fråga.
”Hur mår du efter att du har gjort slut med någon som absolut inte förtjänar det” sa Eric och tittade slugt på mig. Han var så himla patetisk.
”Om jag gör slut med någon är det såklart av en anledning” sa jag och blängde på Eric, detta var inte en diskussion jag ville ha just nu, i klassrummet med en kinespojke som besvärat försökte titta bort och låtsas att han inte hörde oss.
”Faktiskt så tror jag att jag ska gå, den här leken har ju ingen mening” sa jag och ställde mig upp.
”Om du går så får du en skolkanmärkning i protokollet” sa Mrs Betterwitter och tittade strängt på mig.
”Visst, det skiter väl jag i” sa jag och gick fort ut från klassrummet.
Fortsättning följer/Alven Leo
Loutwill - Jason pt 8
”Hur patetisk är du egentligen, sitter bakom en häck helt ensam en fredag? Hur kan du ens försöka bete dig som att du är cool?”, sa Alix argt. I samma sekund började hon springa därifrån och jag suckade av lättnad. Även om Alix ord hade varit hårda så hade jag inte velat något annat än att hon skulle försvinna. Vad skulle jag göra nästa gång jag såg henne? Jag kom på att jag för ett litet tag sedan hade lovat mig själv att hålla mig borta från Vajri, för annars skulle hon göra mitt liv till ett helvete, och jag insåg att jag borde ha följt mitt eget råd. Då skulle jag aldrig ha behövt gå igenom det här.
”Det var lite pinsamt”, sa Alix och skrattade försiktigt. Jag försökte le, men misslyckades. Jag hörde steg som kom emot oss och insåg att det måste vara Daniella, Ashley och Jong som undrade vad vi gjorde.
”Snälla, säg ingenting till dem!”, viskade jag panikslaget till Alix, och till min lättnad nickade han diskret.
”Vad gör ni egentligen, skulle inte ni köpa glass?”, frågade Jong när han såg att vi inte höll i några glassar. Ashley och Daniella såg också frågande på oss.
”Vi behövde bara pissa först”, sa Alix och pekade på häcken, och jag bet mig i läppen för att inte börja skratta. De kunde inte tro på att vi hade pissat på en häck i nästan tio minuter. Men Ashley verkade såklart tro honom.
”Ni killar har det så lätt, ni behöver inte uppsöka en toalett varje gång nöden kallar”, sa hon avundsjukt och suckade. Jag log mot Alix som log tillbaka.
”Så, ska vi cykla hem till mig eller?”, sa jag lättsamt och fick flera glada nickningar till svar. Vi gick mot cykelstället och pratade om oviktiga saker som filmer och vädret. Jag gick lite bakom de andra och funderade på vad som nyss hade hänt. Skulle jag verkligen kunna låtsas som ingenting nästa gång jag såg Vajri? Det kändes inte så, men jag skulle försöka. Plötsligt insåg jag att Daniella gick jämte mig, och jag kollade upp.
”Vad är det Jason? Du verkar helt borta”, sa hon mjukt och jag suckade. Jag orkade inte komma på en massa lögner just nu.
Ni tänker säkert just nu: Är Indianen Jacob från vettet? Ska han inte lägga upp mer?? Kanske är ni frustrerade och vill kasta någonting på indianen Jacobs långsmala ansikte, t.ex. en brödkavel.
Men tänk efter nu lite, jag kommer i fortsättningen att lägga ut delar två gånger i veckan, och då kommer ni att ha svårt att hinna med i min blixtsnabba takt. Så ta det lugnt, luta er tillbaka och läs om er favoritkaraktär,
Alven Leo
hej alla underbara läsare!!
Alven Leos dator har tyvärr tagit en liten semester, så det betyder att ni inte kommer att kunna läsa vad Vajri håller på med på ett tag. Hon är såklart med i Jasons och Alixs historier, men vad hon tänker och tycker får ni inte reda på.
Men håll ut kära vänner, hon kommer inte att vara borta för alltid. Tills dess får ni bara nöja er med busarna Jason och Alix.
Jag vill också passa på att säga att vi är tacksamma för all respons vi får, även den negativa. Så var inte rädda, kommentera! Och vet ni inte vad ni ska skriva så skriv något ändå!! Vi har inga krav!
Från den snygga, den brilljanta, den enda indianen Jacob<3
(Ja, jag har på mig mockasiner, tycker ni att det är något fel med det?)
Om ni ger oss negativ respons borde ni vara rädda, då skulle inte indianen Jacob våga gå till brevlådan ensam...
