Loutwill

Jag öppnade ögonen och såg Ashleys fula ansikte.

”Jason, Jason, hur mår du?”, skrek hon i panik, och jag suckade tungt. Det verkade till och med bättre att bli ignorerad än förföljd av en tjockis med samma hjärnkapacitet som en bebis.

”Jag mår bra, jag vilade bara ögonen lite”, sa jag och kastade bort den äckliga disktrasan ur mitt ansikte. Jag hade alltid haft någonting emot gamla disktrasor och jag ville definitivt inte ha dem uppstoppade i ansiktet.
Ashley studerade mig oroligt och jag kände mig besvärad.

”Du vet, om du känner dig trött kan jag skjutsa hem dig Jason”, sa hon med sin irriterande röst, men det lät faktiskt som en lockande idé. En genialisk tanke poppade upp i mitt huvud och jag satte mig långsamt ner på soffan och stönade.

”Jag känner mig faktiskt inte så bra, mitt huvud värker och jag ser stjärnor”, sa jag och spelade bara över litegrann. Ashley nickade förstående, och till min stora förvåning så lyfte hon upp mig ur soffan.

”Ashleys lilla Jason ska inte behöva gå hem, jag kör dig snutten”, sa hon och jag försökte se trött ut medan hon utan problem bar ut mig ur kaféet. Jag kände mig rätt patetisk, en sjuttonårig kille som blir buren ut till moppen av en tjej för att han har huvudvärk. Det var riktigt pinsamt.

”Okej Ashley, jag kan gå nu”, sa jag när vi kommit ut ur skolbyggnaden. Hon kramade mig ett kort ögonblick innan hon släppte ner mig och jag kan inte ens beskriva hur besvärad jag kände mig. Jag gick bredvid Ashley till hennes lilla moped samtidigt som jag funderade på hur hon skulle få plats på den lilla saken. När vi kom fram tog hon på sig en åtsittande hjälm som fick hennes kinder att klämmas upp mot ögonen, sedan log hon fånigt och gav mig en likadan hjälm. I vanliga fall hade jag vägrat att skämma ut mig på detta sätt, men jag ville verkligen hem så jag tog på mig den fula hjälmen.
Ashley startade den gamla mopeden och den gav ifrån sig ett konstigt ljud. Det såg obeskrivligt roligt ut när hon satt på sin moped, eftersom mopeden var så mycket mindre än henne. Jag fick plötsligt lust att ta kort på eländet, men avstod.

”Hoppa på Jason”, sa hon och klappade på sätet bakom sig och jag satte mig så långt bort från henne som möjligt. Hon gasade och vi åkte iväg i en löjligt långsam fart, det kändes som att mopeden kämpade sig fram meter för meter.
Hela vägen hem till mig sjöng hon ljudligt på en dålig ballad, och jag ångrade att jag hade åkt med. Ingenting kunde vara värre än det här. När vi kom fram lovade hon att säga till lärarna att jag var sjuk om jag lovade att bli frisk till imorgon. Jag lovade, och nästan sprang in till mitt hus.
Det vita trähuset kändes som ett paradis. Jag ville hoppa av glädje över att slippa se Ashleys fula ansikte eller Mrs. Hassels störda leende.

Jag bytte om till badkläder och gick för att slänga mig ner i vår pool som var placerad på baksidan av huset. Det var nästan vindstilla och upp emot trettio grader i luften, och jag bestämde mig för att lägga mig ner på en flytmadrass och flyta omkring. Jag tänkte på den dagen då jag fått reda på att jag och Alix inte skulle komma i samma klass, alla mina tankar hade visat sig stämma. Jag skulle inte klara mig utan min bästa vän, min första dag på Lotus High hade varit värre än jag trott från början. Om Alix hade gått i min klass hade vi kunnat skratta åt Ashley och prata om hur opersonliga och tråkiga alla andra elever var. Men när jag var ensam kände jag inte för att skratta åt någonting, snarare kände jag för att börja gråta.
När jag låg som skönast och lyssnade på vattnets guppande och grubblade över skolan hörde jag någon som skrek.

”Hjälp mig någon, snälla, hjälp!” Jag skyndade mig upp ur poolen och sprang mot rösten. Jag fick syn på en grupp ungdomar som försökte sno en gammal tants rullstol. Utan att tänka mig för sprang jag fram för att hjälpa gumman.

”Hallå, vad gör ni?”, skrek jag och såg att gänget framför mig måste vara i tjugoårsåldern.
Den längsta av dem vände sig mot mig och flinade elakt. Han såg ut som en typiskt kriminell kille borde göra, och jag såg att han var riktigt muskulös.

”Vem fan är du då? Är det här din farmor eller?”, sa han och knuffade omkull rullstolen så att den lilla tanten ramlade ut. Han sparkade till tanten och sedan lyfte han upp rullstolen. Han satte ner den på marken och en av de andra killarna satte sig i den och började åka omkring.

”Sluta, annars ringer jag polisen” Jag kom inte på någonting annat att säga, jag var inte tillräckligt stark för att ha en chans mot en av dem, så jag skulle knappast kunna slå ner dem allihop. Jag såg att det var två tjejer med i gänget, en av dem var den svarthåriga tjejen med isblå ögon som jag sprungit in i tidigare.

”Ånej, nu får vi sluta, den lilla bögen tänker ringa polisen”, sa en av killarna sarkastiskt och skrattade högljutt.
”Ja, vi har ju inte en chans att stoppa honom”, sa en annan och såg på mig. Jag började backa, men då kastade sig någon över mig bakifrån och höll fast mig. Den stackars tanten försökte ta sig upp för att hjälpa mig, men hon verkade inte ha någon styrka i benen.

”Skäms ni inte?”, sa hon och blängde förfärat på dem. De ignorerade henne.
”Vad ska vi göra med dig då?”, sa den långa killen som verkade vara ledaren i gruppen. Jag försökte komma ur killens grepp, men han höll fast mig stenhårt.
Plötsligt slog en av dem till mig rakt under hakan, och mitt huvud flög upp av slaget. Det kändes som att min nacke gick av, men jag hade förhoppningsvis fel. En kille med flötigt hår och ett fult leende på läpparna slog till mig så att jag min näsa knäckte till och det började rinna blod ur den.

”Kolla, en snut!” Skrek en tjej med illrött hår och de flydde som rädda små kycklingar. Jag föll ner på marken och höll handen mot näsan för att stoppa blodet.

”Du borde inte ha kommit för att hjälpa mig, men tack, det var riktigt modigt gjort av dig”, sa den lilla tanten och log sorgset mot mig. Jag reste mig upp och rullade fram rullstolen mot henne.

”Du behöver inte tacka mig”, sa jag och hjälpte henne upp i stolen.
”Jag heter Mrs. Cohen förresten, men du kan kalla mig Elisabeth”

”Okej, trevligt att träffas. Jag heter Jason”, sa jag och började rulla henne framåt. Jag frågade vart hon bodde, och hon beskrev ålderdomshemmet hon bodde på.
När vi kom fram hade hon berättat om nästan hela sitt liv, och jag fick känslan av att hon inte hade så många att prata med.

”Så, då är vi framme, klarar du dig nu? ”frågade jag och letade med blicken efter någon som jobbade på ålderdomshemmet.

”Jadå, jag lyckades ju rulla hela vägen till ditt hus härifrån”, sa hon och skrockade. Jag log och vinkade hejdå.

Jag började gå samma väg tillbaka och tänkte på vad jag hade varit med om. Jag såg plötsligt den bitchiga tjejens ansikte framför mig och kom på att hon hade varit där. Typiskt, hon skulle säkert skvallra för hela skolan om hur jag hade blivit nerslagen. Jag hatade henne och hennes fula gäng. När jag tänkte på dem fick jag en klump i magen av obehag, vem tar en gammal försvarslös tants rullstol? Tänkte de bara lämna henne liggandes på gatan tills någon hittade henne?
En sak visste jag, jag skulle hålla mig borta från den mörkhåriga tjejen med fräknar och isblå ögon, annars skulle hon göra mitt liv till ett helvete.

Wow, Jason är modig han, haha! xD Ska han lyckas hålla sig borta från henne? Det får ni veta om ni läser nästa kapitel.../ Indianen Jacob