Loutwill - Jason pt 13
”Jag tror jag föredrar cancer före dig”, sa Vajri, och jag kände mig skumt nog stolt över att hon vågade stå upp mot Mike. Han förtjänade henne inte.
”Om du inte självmant går med mig har jag andra alternativ”, sa Mike hotfullt och lyfte upp henne från hennes egengjorda säng. Hon såg så liten och hjälplös ut att jag fick en klump i magen. Hon sparkade i panik efter Mike, men det verkade inte lätt att få in en bra spark när man var så nära offret. Jag vet inte vad jag fick mitt mod ifrån, men utan att tänka mig för gick jag fram mot gänget och harklade mig tyst.
”Hallå, lämna mitt område genast annars ringer jag polisen”, sa jag med en så mörk röst jag kunde, så att de skulle tro att jag var äldre än jag var. Och jag ville inte heller att de skulle känna igen min röst.
De verkade tro att jag var någon stor och stark man i fyrtioårsåldern, för de sprang iväg. Mike försökte släpa med sig Vajri, men som tur var sparkade hon till honom hårt i magen så att han tappade greppet om henne.
”Tro inte att du kommer undan så lätt!”, skrek Mike innan han sprang efter de andra.
Jag hörde att Vajri gick mot sina resväskor, och jag funderade på om jag skulle visa att det var jag som stod här i mörkret klädd i enbart mjukisbyxor, eller om jag skulle springa iväg och skrika som en karl.
”Tack”, sa Vajri trött och satte sig på en av resväskorna. Jag glömde av att vara förnuftig och svarade henne med min normala röst.
”Det var inget, jag råkade höra vad de sa till dig, du behöver verkligen inte sova här på gatan, du kan komma in och låna ett rum i mitt hus om du vill.”
”Nejdå, jag ligger så bra här så, du behöver inte få in mig i huset, tro mig det vill du inte”, mumlade Vajri med en positiv stämma, och sedan la hon sig ner och somnade nästan direkt. Jag log för mig själv, trodde hon verkligen att jag skulle låta henne sova här på gatan, där Mike och de andra visste att hon var? Jag lyfte försiktigt upp henne och förundrades över hur lätt hon var. Jag smög fram och försökte göra så små rörelser som möjligt för att hon inte skulle vakna. Flera gånger var jag övertygad om att hon inte kunde sova, men tjejen sov som en gris hela vägen till gästrummet. Försiktigt la jag ner henne på sängen och drog täcket över hennes kropp. Sedan skyndade jag mig ut och bar upp hennes resväskor till rummet.
När jag hade försäkrat mig om att alla dörrar var låsta gick jag till mitt rum som låg vägg i vägg med gästrummet och hoppade ner i min säng. Även jag somnade nästan direkt, och sedan vaknade jag inte på hela natten.
När jag vaknade på morgonen trodde jag först att allt var som vanligt. Att Michelle låg och sov, att mamma och pappa var långt borta och att jag var tvungen att gå upp och laga frukost till mig och Michelle. Jag sträckte på mig och klev upp ur sängen. Jag fick syn på en sliten gammal grå tröja och drog den över huvudet och sedan gick jag långsamt ner mot köket. När jag var halvvägs nerför trappan kom jag på att jag kanske borde väcka Michelle innan jag började steka bacon, så jag vände om och förflyttade mig långsamt uppåt.
När jag var utanför gästrummet hörde jag någon andas i rummet, och jag stelnade till. Vem låg och sov i gästrummet? Paniken började växa inom mig, och jag skyndade mig att öppna dörren för att se vem inkräktaren var. När jag fick se Vajris nätta ansikte kom jag plötsligt ihåg gårdagskvällen. Jag smög mot Michelles rum och funderade på hur jag skulle förklara detta för henne. Det var i sådana här lägen jag var väldigt glad över att jag inte bodde ihop med mina föräldrar, det skulle ha varit riktigt svårt att ljuga ihop en bra förklaring för dem.
”Vakna Michelle, vi har en gäst hemma, och jag tror att hon vill träffa dig”, ljög jag för att få henne att kliva ur sängen. Hon gnuggade sig i ögonen och kollade förvånad upp. Michelles rum var nog ovanligt stilfullt för att tillhöra en femåring. Hon hade vita väggar med nyckelpigor på, mörkt trägolv och en massa leksaker. Hennes säng var cirkelformad och skulle likna en nyckelpiga(eftersom mamma gillade att matcha saker med varandra) och hon hade ett dockhus som var designat efter vårt hus.
”Är Daniella här?”, frågade Michelle förvånat, och jag rynkade pannan. Jag hade glömt det pinsamma minnet då Daniella berättade om sina känslor för mig.
”Nej, hon heter Vajri”, sa jag och gick ut ur rummet och ner till köket. Jag tog fram en stekpanna och började steka bacon. Efter några minuter kom Michelle nerrusande för trappan.
”God morgon Jason”, skrek Michelle glatt och tittade sig omkring efter ”gästen”. Jag log mot henne och hon såg förvånad ut.
”Gästen sover fortfarande”, förklarade jag och då sprang hon mot trappan. Jag fortsatte steka bacon, och när de var knaperstekta la jag upp dem på ett fat och dukade bordet.
”Michelle, kan du gå upp och se om hon har vaknat?”, skrek jag och gick ut ur rummet. Då såg jag att Vajri stod i trappan och såg osäker ut. Jag hade aldrig sett henne se osäker ut, hon verkade alltid ha en sköld av säkerhet omkring sig. Jag hade misstänkt att hon inte var så kaxig som om låtsades vara, men nu såg hon ut som en liten kanin som inte vågade gå förbi den stora, stygga vargen.
”Jag har lagat frukost, gillar du bacon?”, frågade jag och kände mig dum. Jag lät som en osmart bonde, kunde jag inte ha stekt något annat?
”Visst”, sa hon och gick nerför trappan. Jag suckade lättat ut och gick före henne in i köket.
”Heter du Vajri, vad är det för ett konstigt namn?”, frågade Michelle, och jag stirrade argt på henne.
”Michelle, var inte elak mot Vajri”, sa jag, och rodnade när jag insåg att jag lät som en pappa. Vajri gick tyst bakom oss, så jag kunde inte se eller höra mig till vad hon tänkte om mig och Michelle.
”Varför är jag här?”, frågade Vajri, och jag insåg att hon nog hade varit för trött igår för att inse vad som verkligen hade hänt.
”Jo, jag såg dig genom fönstret när du la dig utanför mitt hus, och när jag sedan hörde att Mike och hans killkompisar var därute sprang jag ut för att se om du behövde hjälp. När jag hörde vad de sa till dig bestämde jag mig för att jaga iväg dem, och skumt nog så blev de faktiskt rädda denna gången när jag sa att jag skulle ringa polisen. När de hade flytt ville du fortfarande sova på två resväskor, men jag tänkte att Mike och de andra kanske skulle komma tillbaka så jag bar in dig hit”, sa jag och granskade hennes ansikte. Jag väntade mig att hon skulle få ett raseriutbrott och jaga mig som om jag vore ett rött skynke och hon en ilsken tjur, men hon nickade bara.
Vi satte oss vid det dukade bordet och började ta för oss av maten. Vajri åt som om hon aldrig hade sett mat förut, och jag undrade om hon verkligen kunde äta så mycket utan att spricka.
"Mm vad gott, hur kan du laga så god mat?”, frågade hon med en massa mat i munnen, och jag log åt komplimangen.
”Tack, men det är inte så komplicerat att steka bacon och lägga fram bröd”, sa jag, men kände mig ändå glad. Hon skrattade högt åt mina ord, och Michelle kollade undrande på henne.
Såså, nu ska indianen Jacob gå och jaga fjärilar, men var på mig med kommentarer, så kanske er önskan blir uppfylld och indianen Jaocb lägger upp nya, spännande inlägg ofta!
