Loutwill -Vajri pt7
När jag vaknade kände jag mig äcklad över mig själv. Mike hade redan åkt iväg till jobbet, så jag hade lägenheten för mig själv.
Varför hade jag haft sex med Mike igår? Hans hot om att skicka ut mig från hans lägenhet hade säkert bara varit hot. Fast innerst inne visste jag att han skulle skicka ut mig om jag inte hade sex med honom, och det kunde jag inte riskera. Bäst att försöka hålla sig borta från honom ett tag. Jag gick in i badrummet och började duscha. Det kändes skönt att bli ren, jag kände mig så smutsig.
Efter en lång dusch blåste jag håret och tog på mig de nya kläderna som jag hade fått igår. Jag valde en lila t-shirt med texten: I’m not a whore, och försökte intala mig själv om att texten stämde. Jag hade ju haft sex med Mike förut, så varför kände jag mig så äcklig? Förmodligen för att jag absolut inte hade velat ha det den här gången. Jag tog på mig ett par tight åtsittande jeans och sminkade mig, innan jag låste dörren och begav mig till skolan. När jag satt och väntade på bussen stannade en bil på gatan jämte mig, och jag hörde en röst som ropade:
”Hoppa in, du kommer komma sent annars” och jag lydde tacksamt. När jag öppnade bildörren såg jag att det var John som satt i framsätet.
”Tja John, schyst av dig att låta mig åka med” sa jag och log mot honom, och hoppades att han inte såg hur ansträngt mitt leende var. Det var hans pappa som körde, så det blev en ganska pinsam stämning. Tillslut var vi framme, och vi hoppade ut ur bilen.
”Tack för skjutsen” sa jag till Johns pappa, och han log och sa att jag inte behövde tacka för det lilla.
”Hejdå pappa” sa John och vi gick in i skolan medan bilen körde iväg. Vi var nästan först in i klassrummet, så jag satte mig jämte John idag igen. Stämningen blev lite ansträngd, vi båda försökte komma på något att säga.
”Cool din pappa verkade vara” sa jag som ett försök till att lätta upp stämningen. Men John gillade inte samtalsämnet och mumlade bara fram något om att han kunde vara jobbig. Det låg visst i släkten!
”Är det en ny tröja? Diggar den skarpt! ” sa John och såg belåten ut, förmodligen för att han hade kommit på något att säga.
”Ja det är den, tack” sa jag och kom att tänka på anledningen till att jag hade valt just den här tröjan i morse.
”God morgon elever, nämen Vajri, hedrar du oss med din närvaro idag” sa Mrs Betterwitter, och jag kände bara för att slå på hennes fula lilla ansikte.
Eric började skratta högt och falskt, vilket enligt mig var mer pinsamt än kommentaren Mrs Betterwitter hade gett mig.
”Idag får vi väl ta och försöka göra något vettigt, så att inte Vajri bestämmer sig för att gå” sa hon och Eric fortsatte skrika ut sitt falska skratt.
”Gud vilken bra lärare du är, säger tykna saker till eleverna och fixar de torraste lekar jag någonsin sett, Gud är nog stolt över dig” sa jag, och alla tystnade. Mrs Betterwitter hade blivit illröd i ansiktet.
”Unga dam, nu går du raka vägen till rektorn! Ingen förolämpar mig eller Gud när jag är i närheten” sa hon och pekade mot dörren. Jag gick irriterat ut ur klassrummet. Jag hade ingen aning om vart rektorn fanns, och jag tänkte inte ta reda på det heller.
Ojdå, det verkar inte gå så bra för Vajri i skola. Vad skulle hon ha gjort istället för att gå därifrån? Lämna gärna en komentar om vad du tycker ska hända i Vajris liv, så att du kan påverka vad som händer! JAG vet, ni är lyckligt lottade xD så ta chansen, chanser som denna får man bara en gång!
Fortsättning följer/ Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 6
Fortsättning på Loutwill - Vajri kapitel 2
”Varför inte spendera våra nya pengar” sa Mike och höll upp den stulna väskan, och jag tänkte inte säga nej till lite nya kläder. Vi började gå runt i affären, och jag hittade en massa snygga kläder. Efter en timme var vi klara med allt provande, och vi betalade för alla kläderna och drog hemåt. Då ringde det på Mikes mobil. Han svarade snabbt och lät vänlig, vilket betydde att det var någon från hans jobb.
”Självklart, jag är på väg” sa han och la på.
”Måste dra ner till brandstationen, men du kan ta dig hem eller?” frågade han, och gav mig den stulna väskan och kassarna med kläder och öl.
Jag tänkte precis protestera när han skyndade sig mot sin bil och körde iväg. Då såg jag kvinnan som ägde väskan gå med en polis på en gata inte alls långt bort. I panik la jag ner väskan i en påse, drog upp luvan på min tröja över huvudet och gick snabbt iväg mot busstationen. Jag sneglade bakom mig, och såg att de var på väg åt mitt håll. Jag fick bara mer och mer panik, då det äntligen kom en buss. Jag brydde mig inte om vart den var på väg, utan kastade mig in i den. Det var bara jag som skulle med, så bussen åkte innan kvinnan och polisen hann fram. Jag andades ut, det var nära ögat. Jag blev arg över att Mike bara hade lämnat mig sådär när han borde ha fattat att polisen letade efter oss. Jag började plötsligt tänka på när Vincent och jag brukade sno godis från mataffären, som sedan mamma fick betala för. Vincent hade varit så söt, så snäll, så… tårarna började rinna, som de alltid gjorde när jag tänkte på Vincent. Vad var det för fel på mig egentligen? Min pappa hade aldrig velat vara min pappa, min mamma hatade mig, min bror var död på grund av mig och min pojkvän var en galning som lämnade en att ta skulden efter hans misstag.
”Mår du bra lilla flicka” sa den utländska busschauffören och tittade ängsligt på mig. Jag skakade på huvudet, och lutade det sedan mot rutan. Då såg jag att vi körde förbi Mikes lägenhet.
”Stanna bussen” sa jag och busschauffören lydde mig.
”Du är alltför ung för att vara så ledsen” sa han till mig när jag gick av. Som att det fanns en åldersgräns för när man kunde vara ledsen. Det hade börjat regna, så jag tog på mig luvan igen och gick mot lägenheten. När jag gått upp för trapporna och öppnat ytterdörren tog jag av mig min jacka och la alla kassarna och min väska vid väggen. Sedan gick jag och satte på ugnen, och tog fram bröd ur skafferiet. Jag hade alltid föredragit bröd som skulle vara i ugnen innan man åt det före annat bröd. Jag la mig utmattat på sängen och väntade på att ugnen skulle bli varm. Denna dag hade varit så hemsk, och jag kände mig förbannad på Mike. Just när ugnen blivit varm och jag lagt in en fralla kom Mike in genom dörren.
”Här står du och lagar mat ser jag” sa han och tog av sig jackan.
”Hur fan kunde du bara lämna mig där med väskan och allt?! Polisen och kvinnan började jaga mig, men som tur var hann jag hoppa in i en buss” sa jag argt och tittade anklagande på honom.
”Var inte så jävla gnällig, jag var tvungen att åka till jobbet, och du hjälper ju aldrig till med något så jag tänkte att det var din tur att fly med stöldgodset” sa Mike, nu också arg.
”Jaha, så bara för att jag är din flickvän måste jag hjälpa dig och dina galna vänner med alla kriminella saker ni håller på med?” skrek jag argt ut och tog min macka och gick och satte mig på soffan i vardagsrummet.
”Du verkar ju i alla fall inte ha några problem med att spendera det” skrek Mike ursinnigt inne från köket. Jag började argt äta på min macka, samtidigt som jag hörde hur Mike argt ställde in alla ölburkar i kylskåpet. När jag var klar gick jag in i badrummet och borstade tänderna och lite andra saker jag alltid gjorde innan jag gick och la mig. När jag var klar gick jag och la mig i sängen. Då hörde jag Mike komma in i rummet.
”Vajri var inte arg på mig” sa han och la sig i sängen jämte mig. Jag rörde inte en muskel. Mike började tafsa på mig, och jag drog mig irriterat undan.
”För fan Vajri, sluta nu annars får du bo på gatan” sa han argt, och jag vågade inte säga emot längre.
Fortsättning följer/Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 5
Jag hämtade min väska ur mitt skåp, och sedan gick jag iväg mot parken där Mike och gänget väntade på mig. Efter ett tag var jag framme, och jag såg Mike komma gående emot mig.
”Tja Vajri, bra att du kom” sa Mike och klappade mig på axeln innan han ledde mig mot gänget som satt och hängde på en bänk.
”Nu när Vajri är här kan vi börja röja runt lite” sa Mike och log ett elakt leende. Det andra log likadant, innan de lämnade bänken och tog upp en massa ölburkar ur kassar som de hade med sig. Ska du ha en Vajri? frågar Canny, jag nickade och han kastade en till mig. Jag drack i stora klunkar och kände att en öl var precis vad jag hade behövt. Då såg vi en medelålders kvinna rusa förbi i strikta kläder, och jag såg på Mikes ansikte att han tänkte råna henne.
”Hörru du där, vet du vart Xtretix ligger?” ropade han ut till kvinna och hon stannade och tänkte efter. Självklart visste han vart Xtretix låg, det var hans favo- restaurang.
”Jo jag tror att de ligger dä…”sa hon, men innan hon hann klart tog Mike tag i hennes väska, slog till henne och började springa. Vi andra sprang efter, innan någon hann se oss. När vi hade sprungit ut ur parken och in på ett kvarter längre bort stannade vi äntligen, och jag sjönk utmattat ner på en bänk, och öppnade en till ölburk.
”Haha, här fanns pengar, mobil och en massa dyra saker” sa Mike medan han rotade igenom väskan han just stulit.
”Du är ju grym asså” sa Betty och skrattade. Mike log tillbaka, han älskade beröm. Jag andades fortfarande tungt, och tittade mig omkring på gatan.
”Haha Vajri vad har du för en kondis egentligen” sa Conny och skrattade. Det skulle han inte ha sagt. Boom! Mike slog till honom över kinden.
”Tala inte så till min tjej” sa Mike innan han backade från Conny och började rota igenom väskan igen.
”Här kan man visst inte skoja, jag drar” sa Conny och gick iväg samtidigt som han höll sin hand över kinden. Då kom det en liten tant runt hörnet på mataffären.
”Kolla in tanten, vem vågar sno rullstolen från´na?” frågar Fabian, och alla log slugt och väntade på att tanten skulle komma närmare. När hon precis skulle börja åka förbi oss ställde sig Fabian upp och tog tag i rullstolen.
”Vad tar du dig till?” skrek tanten, och alla började skratta. Mike reste sig upp och tog tag i ett av hjulen.
”Dags för den lilla tanten att lära sig ett nytt sätt att ta sig fram på, för Fabian här har alltid velat ha en rullstol” sa Mike och alla ropade och skrattade. Jag stod mest och tittade på. Ville inte vara så inblandad.
”Hjälp mig någon, snälla, hjälp!” började tanten ropa ut, men gatan var helt öde. ”Verkar inte som att stålmannen jobbar idag” sa Mike skrattandes. Då kom en kille i badbyxor springande. Jag började skratta åt ironin.
”Hallå, vad gör ni?” ropade killen och såg riktigt arg ut.
”Vem fan är du? Är det här din farmor eller?” sa Mike samtidigt som han knuffade omkull rullstolen så att den lilla tanten förskräckt ramlade ur. Mike sparkade tanten hårt i magen, innan han lyfte upp rullstolen. Fabian satte sig i den och började ropandes köra runt.
”Sluta, annars ringer jag polisen” sa killen, och nu såg jag att det var han som sprungit in i mig och blivit buren av den tjocka tjejen.
”Ånej, nu får vi sluta, den lilla bögen tänker ringa polisen” sa Phille skrattandes, och alla förutom killen och tanten skrattade med honom.
”Ja, vi har ju inte en chans att stoppa honom” sa Fabian och tittade ironiskt killen i ögonen. Killen började se osäker ut, och backade försiktigt. Men han hann inte långt förrän Phille kastade sig över honom, och låste hans armar bakom hans rygg.
”Skäms ni inte” sa tanten argt, men ingen lyssnade.
”Vad ska vi göra med dig då?” frågade Mike killen och blinkade med ena ögat till Zackarias, som genast fattade vinken och slog till killen i ansiktet. Jag tittade ängsligt bort, skoldagen skulle nog bli pinsam imorgon också. Fabian verkade också vara sugen på att slåss, och gick fram och slog till killen på näsan så att blodet rann.
”Kolla en snut!” ropade Betty, och vi började fly ännu en gång. Vi sprang in på en lite smal gata, och in i en klädbutik.
”Vi drar nog hem nu, men fan va kul de va” sa Phille, och alla tittade försiktig ut genom fönstret för att försäkra sig om att polisen inte var efter oss innan de gick.
Fortsättning följer/Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 4
Fortsättning av Loutwill - Vajri Kapitel 2
Äntligen ringde klockan ut efter en hel timma av ”lära känna andra lekar”, och jag skyndade mig ut ur klassrummet.
”Hörru Vajri, du var riktigt imponerande när du sa emot fröken kristen tidigare, vill du hänga med oss?” sa en stor kille med kort brunt hår och stor näsa, med två killar runt sig som såg hoppfullt på mig.
”Visst varför inte” sa jag och började nästan skratta när jag såg hur glada killarna blev. De skulle nog inte bli fullt så glada när jag berättade att jag har en pojkvän, men den dagen den sorgen. Plötsligt kom en blond kille springande och sprang rätt in i mig.
”Flytta på dig din bög!” sa jag argt.
”Du vet att man brukar flytta på sig när man möter någon i korridoren va? Fast du kanske tror att alla gärna slänger sig åt sidan så att du kan gå vidare” sa han och såg lite arg ut.
”Tänkte just säga desamma till dig, tönt” sa jag och mina nya ”vänner” skrattade som att de aldrig hade hört något roligare. Vilket de kanske inte hade. Plötsligt kände jag att det började vibrera i min ficka, och jag tog upp min mobil. Jag hade fått ett sms från Mike, där det stod: Möt mig och gänget vid parken på din lunchrast. Jag kollade på mitt schema, och jag hade faktiskt en ganska lång lunchrast, så det skulle jag nog hinna. Det lät även väldigt lockande att träffa någon som jag kände.
”Hörru Vajri ska vi inte dra ner till kaféet och kolla läget?” sa den biffiga killen som jag tror hade presenterat sig som John.
”Klart att vi ska” sa jag och gick före killarna ner till kaféet. Där nere spelades popmusik och folk satt i soffor och åt mackor. Jag och killarna satte oss i en soffa jämte ett fönster.
”Ska jag hämta en kortlek, vi kan spela klädpoker” sa en kille som jag inte hade en aning om vad han hette, men han var väldigt lång och smal med mörkbrunt hår.
”Visst, jag kommer ändå enkelt äga ut er” sa jag och de tog mitt hot som en utmaning och John sprang snabbt iväg och hämtade en kortlek. Jag tittade ut genom fönstret och såg killen som sprungit in i mig tidigare bli buren över skolgården av en tjock, ful tjej och började skratta för mig själv. De satte sig på tjejens lilla moped och körde iväg, och jag bestämde mig för att på något sätt informera honom om att jag hade sett denna otroligt fula syn. Just när de hade åkt iväg kom John tillbaka med en kortlek.
”Låt spelet börja” sa han och började dela ut kort.
20 minuter senare satt jag med nästan alla mina kläder på mig (förutom skorna) medan ingen av killarna hade sina tröjor på sig.
”Okej vi ger upp, du äger ju på klädpoker” sa killarna och såg lite generade ut. De hade nog hoppats på att det var jag som skulle behöva ta av mig kläderna, inte dem. Vi gick ut från kaféet och tillbaka till klassrummet. Den här gången satte jag mig jämte John, vilket han inte verkade ha något problem med.
”Då så, nu vill jag att vi ska göra några sammarbetsövningar” sa Mrs Betterwitter och drog ihop sin lilla mun till ett sträck, och sedan drog hon upp den i ett elakt leende.
”Jag sköter grupperingen, så läs på tavlan vilka dina partners kommer att vara under leken” sa hon och drog upp skynket som hade varit över tavlan så att man kunde se vad hon hade skrivit. Jag försökte hitta mitt namn, och såg att jag var i grupp med Alix och Eric. Vem var Alix nu igen? När jag kom på att det var kinespojken stönade jag, gruppen kunde inte ha blivit sämre.
”Då så, rappa på, vi har inte hela dagen på oss” sa Mrs Betterwitter och satte sig belåtet till rätta på stolen framme vid katedern. Jag hade väl inget annat val än att gå och sätta mig jämte dessa två killar som förmodligen hatade mig. Jag såg att de redan hade satt sig på samma bord, och båda blängde på mig när jag kom emot dem. Jag försökte inte ens verka trevlig, utan satte mig bara på en stol mitt emot dem. Jag vågade inte titta upp, så jag började klottra på bordet.
”Då så, det verkar som att alla har hittat till sin grupp, då kan vi börja leka” sa Mrs Betterwitter och hennes ord fick mig att rysa. Hon gick fram till ett skåp och tog fram en massa papper, som hon sedan delade ut.
”Jag vill att ni tillsammans ska ta reda på så mycket ni kan om varandra, tre poäng för ytlig fakta och tio poäng för djupare fakta, som känslor, upplevelser med mera, och vinnarna får ett ätbart pris” sa Mrs Betterwitter och drog upp munnen i ett stramt leende. Det var nog den tråkigaste leken jag någonsin hört, och jag la pannan i handen och suckade.
”Okej vi kan ju börja med att skriva ner alla ytliga saker” sa Alix, och det lät som en bra idé. Jag började skriva om Alix på mitt papper. Smal, mörka ögon, brunt kort hår, ganska små ögon och ljusbrun hy. Jag kom inte på något mer, så jag började skriva ytliga saker om Eric. När jag var klar hade de andra varit klara ett tag, och de satt och väntade på mig.
”Okej jag och Alix kan börja med att fråga dig frågor Vajri” sa Eric och det kändes lite jobbigt, men jag lutade mig bakåt och väntade på att de skulle börja fråga.
”Hur mår du efter att du har gjort slut med någon som absolut inte förtjänar det” sa Eric och tittade slugt på mig. Han var så himla patetisk.
”Om jag gör slut med någon är det såklart av en anledning” sa jag och blängde på Eric, detta var inte en diskussion jag ville ha just nu, i klassrummet med en kinespojke som besvärat försökte titta bort och låtsas att han inte hörde oss.
”Faktiskt så tror jag att jag ska gå, den här leken har ju ingen mening” sa jag och ställde mig upp.
”Om du går så får du en skolkanmärkning i protokollet” sa Mrs Betterwitter och tittade strängt på mig.
”Visst, det skiter väl jag i” sa jag och gick fort ut från klassrummet.
Fortsättning följer/Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 3
Kapitel 2
Början på förändringen
Onsdag
”Ha det så bra då” sa Mike innan han släppte av mig vid skolan och körde iväg till brandstationen där han jobbade. Jag kände mig väldigt nervös, jag hade inga vänner i min egen ålder. Ville egentligen inte ha det heller, men nu skulle jag behöva gå i en helt ny klass där jag inte kände någon förutom Eric, och han var fortfarande bitter efter att vi gjort slut, så jag förväntade mig inte något stöd från honom.
”Hej där, du ser lite vilsen ut, vill du ha hjälp eller?” sa en finnig kille med flötigt hår.
”Jag klarar mig” sa jag och skyndade mig in i den stora skolbyggnaden. Skolan var väldigt fin, mycket fönster, ljusa väggar, mycket växter och en fräsch doft. En massa människor gick omkring och försökte hitta till sina klassrum. Jag visste att jag skulle vara i sal 300 så jag tittade på kartan jag hade skrivit ut på internet och styrde stegen mot salen. När jag kom dit var alla redan där så jag gick och satte mig på den enda lediga platsen jämte killen med flötigt hår. Han tittade upp och log mot mig, men jag log inte tillbaka.
”God morgon alla pigga och glada elever, idag ska vi ta och lära känna varandra. Jag kan börja, jag heter Mrs Betterwitter, jag är 53år och jag är en hederlig kristen. Tack vare att gud har varit med mig har jag två barn och tre barnbarn, så jag är en lycklig farmor. På min fritid gillar jag att spendera tid med min underbara man och baka kakor till barnbarnen.”
”Du som sitter där, sa hon och pekade på mig, kan inte du ta och presentera dig?” jag gick fram till tavlan och ställde mig jämte Mrs Betterwitter.
”Jag heter Vajri, jag är 17 år och jag gillar att måla” sa jag och började gå mot min plats när Mrs Betterwitter stoppade mig, samtidigt som en brunhårig tjej som tydligen var sen skyndade sig in i klassrummet.
”Vajri, kan du inte ta och berätta lite mer, hur är din familj?”
”Jag har skapat en egen familj, min riktiga familj vill jag helst inte prata om” sa jag och knuffade undan hennes arm innan jag satte mig på min plats. Jag visste redan att jag skulle hata den läraren.
”Okej, det gjorde nog ingen klokare på hur du är, men vi får väl ha tålamod och sakta lära känna dig Vajri, du på platsen i jämte vill du presentera dig?” Killen som satt jämte mig började fnissandes att gå fram mot tavlan.
”Hehehej jag heter Tom, jag är 16 år men fyller snart 17 hihi och jag gillar att spela tennis” sa killen och tittade hela tiden ner i golvet, som att han inte vågade se våra reaktioner. Vilket han förmodligen gjorde rätt i.
”Hej Tom, vill du ta och berätta om din familj?” frågade Mrs Betterwitter och Tom berättade gärna att hans familj var helt normal, med två föräldrar, två barn och en hund.
”Trevligt” sa Mrs Betterwitter innan hon skickade upp nästa elev. Till slut var det bara två elever kvar, Eric och kinespojken som vi hade träffat på glass stället jämte havet igår. Han som kommit dit efter att vi hade satt oss vid vårt bord. Gud vad pinsamt! Hur skulle jag överleva i denna hemska klass?
Jag kan avslöja att Vajri möter nya vänner på rasten, då de bland annat börjar spela klädpoker... missa inte fortsättningen! /Alven Leo
Loutwill - Vajri pt 2
Fortsättning på Loutwill - Vajri Kapitel 1
”AAAAHHHH! ”jag vaknade av mitt eget skrik, och satte mig upp i sängen.
”Lugn Vajri du drömde bara en mardröm, chilla va” hörde jag Mike säga, medan han la armen runt mig och pussade mig på pannan. Jag hade visst drömt igen om vad som hade hänt för 3 år sedan med min lillebror.
”Jag drömde att jag förlorade dig” sa jag och pussade tillbaks innan jag hoppade upp ur sängen och tog på mig en tröja. Olyckan med min bror hade förändrat mitt liv totalt, och inte till det bättre. Min mamma hade genast skyllt på mig, vilket hon hade all rätt till. Varenda dag medan jag sörjde min bror fick jag höra att det var mitt fel, och jag fick bara större och större skuldkänslor. Jag gjorde slut med Eric, och träffade en ny kille, en farlig kille. Mike hette han, och han kom från Sydamerika. Han hade svart, halvlångt hår, mörka ögon och flera tatueringar på ryggen. Nu var han 25 år, och jag 17. Han hade även ett gäng, där jag nu var medlem. De följer inte direkt lagen, men jag bryr mig inte. Har faktiskt inte brytt mig om särskilt många saker sedan Vincent blev påkörd. Min egen mamma hatade mig, och när jag för 2 år och 8 månader sedan träffade Mike hotade hon med att kasta ut mig om jag inte slutade träffa honom. Men Mike är min enda vän, så jag flyttade in hos honom istället för att lyda min mamma. Visst är det alltid kaos hos honom och alltid en massa folk där, men bättre än att bo med mamma. Jag har aldrig berättat för Mike om Vincent, klarar helt enkelt inte av det, vill liksom bara glömma det. Och det bra med Mike var att han hade så många problem i sitt liv att han inte hann ta reda på mina.
”Phille ringde, han å grabbarna har lyckats ta reda på vart den nörden som ser ner på oss hela tiden bor, tänkte att vi kunde hälsa på honom och få ner honom på jorden så att det blir vi som ser ner på honom” sa Mike och skrattade högt åt sitt tråkiga skämt.
”Visst varför inte” sa jag och kladdade på lite mascara och satte upp håret i en tofs. För några år sedan hade jag aldrig gått med på att gå till en främmande person som inte hade gjort mig nått och slå ner honom, men nu var jag van.
Vi (jag, Mike, Phille, Fabian och Betty) hoppade in i Mikes svarta jeep och körde mot Loutwills strand.
”Det är här i en liten lägenhet som den jäkeln ska bo” sa Phille och alla skrattade så att de lät som ett gäng grymtande grisar.
”Varför sätter vi oss inte vid glass stället jämte havet, dit kommer han säkert” sa Mike och alla höll som vanligt med. Så vi parkerade bilen och gick till glass stället och köpte varsin glass. På ett bord satt en liten kinespojke och åt en glass, så vi satte oss så långt bort som möjligt. Efter ett tag kom en till liten kinespojke och pussade honom på kinden innan han också satte sig vid bordet.
”Spana in, bögar” sa Fabian och grymtade fram ett skratt.
”Bögjävlar, sitter ni här och glupskar i er glass” ropade Mike och alla skrattade, som att det hade varit ett roligt skämt. Vilket det enligt mig inte var. Det var även ganska patetiskt att Mike själv satt och åt glass medan han sa det. Den ena kinesen började mumla om att de kanske borde gå, och det var nog en bra idé. Men den lille pojken som varit där längst ville inte ge upp, och sa till den andra att vi inte var så tuffa som vi såg ut.
”Nä nu fan ska de bögjävlarna få äta upp sina vresiga små ord” sa Mike och alla reste sig upp för att attackera dem. Men pojkarna hann få sitt förnuft till fånga och sprang snabbt därifrån innan vi hann ifatt dem. De små kineserna var riktigt snabba.
”Vi tar dem nästa gång, vi kan även skita i nörden som bor här, orkar faktisk inte” sa Mike och vi alla höll med. Jag tyckte nästan lite synd om killarna vid bordet, vårt gäng var så elaka mot dem utan anledning. Fast de var ju säkert bögar, så de förtjänade det. Mike körde hem alla innan vi åkte hem.
”Hur känns det att börja på den nya skolan imorron då?” frågade Mike hånfullt medan han öppnade bildörren. Jag hade redan gått 3 år på high school, men min gamla skola hade lagt ner, faktiskt så hade alla gamla skolor i området lagt ner så att alla skulle gå på en stor ny skola, Lotus high nu istället.
”As tråkigt, kom i samma klass som Eric så det lär ju bli en pinsam första dag” sa jag och fick huvudvärk bara av att tänka på att det var skola imorgon.
”Haha, du är allt en liten tjej du” sa han och såg nästan lite fundersam ut.
”Å ändå är jag mognare än dig” sa jag och skrattade.
Fortsättning följer/Alven Leo
Lite nya bilder på Vajri (Megan Fox)
Loutwill - Vajri pt 1
Kapitel 1
Oläkta sår
Tisdag
”Sluta nu ni två!” ropade mamma Hannah flera ljudnivåer högre än hon hade behövt.
”Jag tänker inte passa Vincent bara för att du ska iväg, skaffa en barnvakt istället!” skrek jag tillbaka, redan illröd i ansiktet av ilska. Det blev alltid såhär, hon tog för givet att jag skulle ge upp alla mina planer för att passa min hemska lillebror, och hon blev alltid lika arg när jag protesterade.
”Snälla mamma, hon vill inte vara med mig, jag kan följa med dig istället” sa Vincent.
”Se nu hur du sårar din bror, ska du någonsin sluta att chockera mig med ditt trams? Passa din lillebror, han behöver dig och du behöver inte mer tid med dina kompisar direkt” sa mamma och tittade strängt på mig. Jag skrek ut hur dum i huvudet hon var, sprang genom rummet och slog igen dörren bakom mig. Så gjorde jag alltid när jag gav upp, och hon visste det.
”Tack älskling, jag kommer tillbaka från buggpartyt runt midnatt, så se till att Vincent sover när jag kommer hem!” ropade hon innan hon gick ut ur huset och körde iväg i sin lilla röda Volvo. Då var denna kväll förstörd, tack vare ett idiotiskt buggparty som min mamma självklart var tvungen att gå på. Min 11åriga bror Vincent och jag kommer inte särskilt bra överens, men vi förstod ändå varandra. När vi var små hade vi faktiskt varit riktigt bra vänner, men nu var han 11 och jag 14, och de åldrarna funkade absolut inte ihop. Plus att han alltid lyckades förstöra saker för mig, även om det egentligen var mammas fel. Eftersom min pappa aldrig ville ha med oss att göra, har mamma bara sina ”väninnor” som hon kallar dem, så jag fick ofta passa Vincent när de skulle hitta på något.
”Jag går och tittar på tv” sa Vincent och gick iväg från vårt lilla kök för att fördriva tiden på något meningslöst tv-program. Själv gick jag upp till mitt rum för att ringa min pojkvän Eric.
”Tja det är Vajri, kan nog inte komma idag, blev tvungen att passa Vincent” sa jag lite skuldmedvetet, jag hade lovat att komma hem till Eric och hänga med hans kompisar.
”Så vad? Dissa honom, han är 11år och kan enkelt titta på tv ensam” sa Eric med sin hesa röst. Eric var egentligen en väldigt dålig pojkvän, han brydde sig inte om vårt förhållande. Han gillade mest att kunna visa upp mig för sina kompisar, och vi träffades aldrig själva. Hans utseende var det heller inget speciellt med, kort, brunt hår som spretade åt alla håll och blågrå, lite för tätt sittande ögon.
”Du har rätt, jag kan nog lämna honom själv en stund, mamma kommer aldrig märka något” sa jag med nytt hopp i rösten.
”Bra, vi har redan hyrt Kick ass 2 och köpt godis, så det är bara att komma” sa Eric och la på.
Jag gick in i badrummet och granskade min spegelbild. Jag har svart, tjockt och lite smålockigt hår, vilket jag alltid har varit ganska stolt över. Mitt ansikte är ganska nätt, med små fräknar på näsan. Mina ögon är ljusblå med väl noppade ögonbryn över. Jag såg faktiskt helt okej ut, alltså behövde jag bara ta med nyckeln till huset och gå.
”Vincent, jag ska bara gå över till en kompis och hjälpa till med en sak, men du klarar dig eller? ”frågade jag samtidigt som min överkropp hänger in i rummet och mina ben stod kvar i köket.
”Nej snälla lämna mig inte ensam! Tänk om det kommer en inbrottstjuv eller något” sa Vincent och hoppade hastigt upp från soffan.
”Sluta fåna dig, jag kommer snart tillbaka” sa jag och försökte se övertygande ut. Tydligen misslyckades jag.
”Jag tror dig inte, jag vågar inte vara ensam hemma, det vet du” sa han och jag såg paniken växa i hans ögon.
”Du måste utvecklas och bli modigare, se detta som ett test” sa jag och lämnade huset och låste dörren. Sedan gick jag och hämtade min limegröna cykel och cyklade iväg. Men jag hann bara korsa vägen och åka några meter innan jag upptäckte att Vincent hade sprungit efter mig. Han sprang gråtandes över vägen, samtidigt som en stor mörk bil närmade sig i väldigt hög fart, och föraren hade förmodligen inte upptäckt den lilla gråtande pojken i mörkret.
”VINCENT NEEEEEEEEEEJ!” ropade jag, men det var för sent.
Fortsättning följer/Alven Leo
