Loutwill

Fortsättning på Loutwill - Vajri kapitel 2

”Varför inte spendera våra nya pengar” sa Mike och höll upp den stulna väskan, och jag tänkte inte säga nej till lite nya kläder. Vi började gå runt i affären, och jag hittade en massa snygga kläder. Efter en timme var vi klara med allt provande, och vi betalade för alla kläderna och drog hemåt. Då ringde det på Mikes mobil. Han svarade snabbt och lät vänlig, vilket betydde att det var någon från hans jobb.

”Självklart, jag är på väg” sa han och la på.

”Måste dra ner till brandstationen, men du kan ta dig hem eller?” frågade han, och gav mig den stulna väskan och kassarna med kläder och öl.

Jag tänkte precis protestera när han skyndade sig mot sin bil och körde iväg. Då såg jag kvinnan som ägde väskan gå med en polis på en gata inte alls långt bort. I panik la jag ner väskan i en påse, drog upp luvan på min tröja över huvudet och gick snabbt iväg mot busstationen. Jag sneglade bakom mig, och såg att de var på väg åt mitt håll. Jag fick bara mer och mer panik, då det äntligen kom en buss. Jag brydde mig inte om vart den var på väg, utan kastade mig in i den. Det var bara jag som skulle med, så bussen åkte innan kvinnan och polisen hann fram. Jag andades ut, det var nära ögat. Jag blev arg över att Mike bara hade lämnat mig sådär när han borde ha fattat att polisen letade efter oss. Jag började plötsligt tänka på när Vincent och jag brukade sno godis från mataffären, som sedan mamma fick betala för. Vincent hade varit så söt, så snäll, så… tårarna började rinna, som de alltid gjorde när jag tänkte på Vincent.  Vad var det för fel på mig egentligen? Min pappa hade aldrig velat vara min pappa, min mamma hatade mig, min bror var död på grund av mig och min pojkvän var en galning som lämnade en att ta skulden efter hans misstag.

”Mår du bra lilla flicka” sa den utländska busschauffören och tittade ängsligt på mig. Jag skakade på huvudet, och lutade det sedan mot rutan. Då såg jag att vi körde förbi Mikes lägenhet.

”Stanna bussen” sa jag och busschauffören lydde mig.

”Du är alltför ung för att vara så ledsen” sa han till mig när jag gick av. Som att det fanns en åldersgräns för när man kunde vara ledsen. Det hade börjat regna, så jag tog på mig luvan igen och gick mot lägenheten. När jag gått upp för trapporna och öppnat ytterdörren tog jag av mig min jacka och la alla kassarna och min väska vid väggen. Sedan gick jag och satte på ugnen, och tog fram bröd ur skafferiet. Jag hade alltid föredragit bröd som skulle vara i ugnen innan man åt det före annat bröd. Jag la mig utmattat på sängen och väntade på att ugnen skulle bli varm. Denna dag hade varit så hemsk, och jag kände mig förbannad på Mike. Just när ugnen blivit varm och jag lagt in en fralla kom Mike in genom dörren.

”Här står du och lagar mat ser jag” sa han och tog av sig jackan.

”Hur fan kunde du bara lämna mig där med väskan och allt?! Polisen och kvinnan började jaga mig, men som tur var hann jag hoppa in i en buss” sa jag argt och tittade anklagande på honom.

”Var inte så jävla gnällig, jag var tvungen att åka till jobbet, och du hjälper ju aldrig till med något så jag tänkte att det var din tur att fly med stöldgodset” sa Mike, nu också arg.

”Jaha, så bara för att jag är din flickvän måste jag hjälpa dig och dina galna vänner med alla kriminella saker ni håller på med?” skrek jag argt ut och tog min macka och gick och satte mig på soffan i vardagsrummet.

”Du verkar ju i alla fall inte ha några problem med att spendera det” skrek Mike ursinnigt inne från köket. Jag började argt äta på min macka, samtidigt som jag hörde hur Mike argt ställde in alla ölburkar i kylskåpet. När jag var klar gick jag in i badrummet och borstade tänderna och lite andra saker jag alltid gjorde innan jag gick och la mig. När jag var klar gick jag och la mig i sängen. Då hörde jag Mike komma in i rummet.

”Vajri var inte arg på mig” sa han och la sig i sängen jämte mig. Jag rörde inte en muskel.  Mike började tafsa på mig, och jag drog mig irriterat undan.

”För fan Vajri, sluta nu annars får du bo på gatan” sa han argt, och jag vågade inte säga emot längre.

Fortsättning följer/Alven Leo