Loutwill

hej alla underbara läsare!!

 

Alven Leos dator har tyvärr tagit en liten semester, så det betyder att ni inte kommer att kunna läsa vad Vajri håller på med på ett tag. Hon är såklart med i Jasons och Alixs historier, men vad hon tänker och tycker får ni inte reda på. 
Men håll ut kära vänner, hon kommer inte att vara borta för alltid. Tills dess får ni bara nöja er med busarna Jason och Alix.

 

Jag vill också passa på att säga att vi är tacksamma för all respons vi får, även den negativa. Så var inte rädda, kommentera! Och vet ni inte vad ni ska skriva så skriv något ändå!! Vi har inga krav!

 

Från den snygga, den brilljanta, den enda indianen Jacob<3

(Ja, jag har på mig mockasiner, tycker ni att det är något fel med det?)

Om ni ger oss negativ respons borde ni vara rädda, då skulle inte indianen Jacob våga gå till brevlådan ensam...

 

 

Vi gick tillbaka till lektionen och när vi kom in i klassrummet blängde Mr. Johnsen argt på mig. Jag ignorerade honom och satte mig på min vanliga plats jämte Ashley. Jag låtsades anteckna vad Mr. Johnsen sa, men egentligen skrev jag små meddelanden till Ashley.
Jag skrev att hon kunde följa med till glassbaren efter skolan och träffa Alix, Jong och Daniella. Jag hade aldrig sett någon bli så glad förut som när hon läste vad jag hade skrivit.

”Ja, jag kommer”, sa hon glatt och log brett. Mr. Johnsen såg frågande på henne.

”Vad säger du Ashley?”, frågade han.

”Jag kommer gärna upp och skriver svaret på tavlan”, sa Ashley och jag blev imponerad av hur bra hon ljög när hon väl gjorde det. Mr. Johnsen såg förvånad ut, men steg åt sidan för att ge plats åt henne. Hon skrev ner en avancerad lösning, vem hade trott att Ashley var bra på matte? När hon var klar gick hon stolt och satte sig på sin plats.

”Ja, det ser korrekt ut”, sa Mr. Johnsen förvånat och började förklara ett nytt mattetal.

 

”Hej, det här är Ashley”, sa jag.

”Hej Ashley, jag heter Alix, du har kanske sett mig i skolan?”, svarade Alix, men hon skakade på huvudet. Jong och Daniella presenterade sig också.

”Gud vad kul att träffa er, jag har alltid velat vara med i ett gäng”, sa Ashley och jag suckade för mig själv. Jag ville inte att hon skulle tro att vi var bästa vänner nu, för det ville jag inte. Och det kändes dumt att ge henne falska förhoppningar.
Jag berättade för alla om vad som hade hänt på morgonen med den långa killen och jag såg hur de blev argare och argare.

”Nej, nu måste vi polisanmäla, när de börjar förfölja oss och kasta sopor så har de gått för långt”, sa Daniella och hon lät verkligen rasande. Alix och Jong höll med, men jag försökte få dem att ändra sig.

”Jag tror inte att han förföljde mig, han kanske bara skulle åka till soptippen och så såg han mig gå på trottoaren och fick lust att kasta någonting på mig. Vi borde inte polisanmäla, allting kommer att bli så mycket allvarligare då.”
Ashley såg beslutsam ut och jag förstod att hon var på väg att säga vad hon tyckte.

”Enligt mig så har vi bara ett val, vi måste hålla ihop. Tillsammans kan vi stoppa dem!”, sa hon samtidigt som hon la upp ena foten på en stol, och det lät som om hon trodde att hon spelade in en actionfilm. Jag kollade snabbt bort, eftersom hon visade lite mer än vad jag ville se, eftersom hennes fula jeanskjol åkte upp.

”Ashley har rätt, de har bara attackerat mig när jag är ensam”, sa jag ivrigt och studerade allas ansikten. De verkade tänka efter.

”Kom igen Daniella, vi behöver inte dra in polisen i detta. Om de börjar bli allvarligare lovar jag att jag själv ska polisanmäla dem, men just nu behöver vi inte göra det.” Jag såg att hon började ge med sig.

”Visst, men då måste vi hålla ihop dygnet runt”, sa hon och log. Alla höll med.

”Vi är allt ett glatt gäng ungdomar”, sa Ashley plötsligt. Vi började skratta åt henne, men det förstod hon inte utan skrattade med oss.

När vi hade ätit klart bestämde vi oss för att bada i havet, eftersom det var en solig och varm dag. Alla gick hem till sig för att hämta badkläder. Jag kom på att jag var tvungen att ringa efter en barnvakt till Michelle och jag ringde min faster. Hon kom alltid, hon gillade verkligen Michelle och mig jättemycket.
När jag hade ringt henne och fått en bekräftelse att hon kunde vakta Michelle sprang jag upp och hämtade ett par blommiga badbyxor. Jag kände mig på ett glatt humör, det kanske berodde på att det var fredag.
Jag gick in i det vitmålade garaget och hämtade min cykel. Den var alldeles ny, jag hade fått den av pappa för några veckor sedan. Antagligen hade han fått dåligt samvete över att han aldrig var hemma och försökt bota det genom att ge mig en dyr present.
Jag hoppade upp på sadeln och cyklade iväg. Jag njöt av känslan av frihet när jag susade ner för gatan, samtidigt som vinden drog i mig. Men det var ingen jobbig vind, den var varm och förde med sig salt från havet. Det tog bara några minuter att cykla till stranden och på vägen dit tänkte jag inte på någonting annat än vilken underbar stad Loutwill var.

När jag kom fram såg jag att Alix och Jong redan var där, de satt på ett träräcke och drack varsin läsk samtidigt som de studerade alla människor på stranden. Jag andades in den salta luften och suckade lyckligt. Det var verkligen en perfekt dag.

”Jong, Alix, ska ni bara sitta där eller ska ni bada någon gång?”, skrek jag och började springa mot havet. De hann ifatt mig på bara några sekunder, de var mycket snabbare än mig. De sprang enkelt förbi mig och jag såg dem slänga sig ner i vattnet och försökte få mina ben att anstränga sig lite till så att jag också kunde slänga mig ner bland vågorna.

När det bara var en meter kvar träffade någonting mig i huvudet för andra gången idag, och jag föll ner mot marken. Jag kände på mitt huvud och det ömmade på platsen där någonting hade träffat mig. Jag kollade mig omkring och såg att det låg en frisbee bredvid mig, och en bit bort stod Vajri och flinade elakt. Jag reste mig upp och greppade tag i frisbeen, hon skulle inte få komma undan. Jag såg att Alix och Jong lekte i vattnet, de verkade inte ha märkt någonting om vad som nyss hade hänt. Jag tågade argt mot henne, beväpnad med en frisbee.

”Du behöver inte vara så förbannad, det var faktiskt inte meningen att träffa dig rakt i skallen”, sa hon, men hon flinade fortfarande. Hon hade på sig en randig bikini i färgerna vitt och marinblått, men jag kunde inte sluta stirra på hennes kropp. Hon hade en perfekt, platt mage, och bikinin satt åt ganska tajt så att man lätt kunde fantisera om hur hon skulle se ut naken. Jag försökte skaka av mig tanken och bygga upp min ilska igen.

”Vad gör du här helt ensam en fredag, borde du inte vara med ditt coola gäng?”, frågade jag, men min röst lät nästan artig och jag fick inte alls till den arga stämman jag ville ha. Hon kollade besvärat ner i marken, så jag gissade att jag hade träffat en öm punkt. Jag log ett snett leende mot henne.

”Kan du inte bara lämna mig ifred?”, sa hon, men hon lät mer uppgiven än förbannad. Jag fick plötsligt lust att krama om henne och trösta henne. Men innan jag hann göra det hörde jag att några var på väg mot oss.

”Vad har hon nu gjort, den lilla filuren”, sa Ashley i ett försök att vara elak. Vajri flinade åt kommentaren och jag kände att jag gjorde likadant. Plötsligt stod Alix, Jong, Daniella och Ashley jämte mig och de stirrade alla argt på Vajri.

”Hon har faktiskt inte gjort någonting så vi kan gå och bada nu istället”, sa jag, men de verkade inte tro mig. Daniella fnös.

”Du kanske kom för att anklaga mig för att sprida rykten igen, men innerst inne vet du att det inte är några rykten utan bara sanningen”, sa Daniella och jag kände mig förvirrad. Hade Daniella spridit rykten om Vajri? Jag hade i alla fall inte hört några rykten.

”Nej Daniella jag kom inte hit för att hitta dig, trodde aldrig att du skulle våga gå runt i bikini med den kroppen”, sa Vajri argt och det såg ut som om hon skulle attackera Daniella. Jag ställde mig i mitten och försökte stoppa ett eventuellt slagsmål.

”Jag vet inte vad ni pratar om, men vi behöver inte bråka. Jag kom hit för att bada och jag vet att ni gjorde detsamma. Så vi kan väl glömma det här och simma istället.” Daniella stirrade argt på mig, hon hade nog hoppats på att jag skulle försvara henne. Men Vajri såg tacksam ut, hon vände sig om och skyndade sig bort.

”Du lät henne fly, vet du inte att hon attackerad mig innan idag?”, frågade Daniella argt och jag skakade på huvudet.

”Jag har ingen aning om vad ni pratade om, men jag vet att jag var på ett riktigt bra humör innan och jag ville inte att Vajri skulle förstöra det. Som jag sa så trodde jag att vi kom hit för att bada.” Jag såg att alla tittade ogillande på mig, speciellt Daniella. Alix verkade fundersam och jag undrade vad han tänkte på. Jag gick mot havet och kände att mitt humör hade sjunkit till botten, jag var arg och irriterad. Jag slängde mig ner bland vågorna och dök ner under ytan i ett försök att skingra tankarna. Varför var alla så arga på mig? Jag gillade inte heller Vajri och då var det väl helt normalt att be henne att gå? Det var ju bara omoget och pinsamt att slåss mot henne! Och vad var det för rykten de pratade om och vad hade Alix tänkt på? Han hade kollat på mig och sett fundersam ut, egentligen hade han inte verkat arg. Det hade sett ut som om han funderade på om han hade sett fel eller inte.

 

Ska Ashley bli en ny medlem i gänget, eller kommer hon att försvinna för evigt? Vad tycker Daniella om Ashley? Vad funderar Alix på?
Det finns så många frågor, och de kommer inte bli besvarade om du inte läser fortsättningen. 
Och kom ihåg, rökning dödar.../Indianen Jacob

Hejsan Hejsan!

I detta inlägg kommer ni få information om Bloggens Schema, bloglovin,era egna karaktärer och era idéer på saker som ni vill ska hända.

 

Bloggens schema

 

Måndag: Loutwill - Alix

Tisdag: Loutwill - Jason

Onsdag: Loutwill - Vajri

Torsdag: Loutwill - Alix

Fredag: Loutwill - Jason

Lördag: Loutwill - Vajri

Söndag: -

Allmänna poster kommer lite när som helst.

 

Bloglovin

Vi har skaffat Bloglovin, så följ oss! Då blir det lättare för er att hålla koll på bloggen. ;3 Plus om ni följer oss så kan vi följa er! :D Link: http://www.bloglovin.com/en/blog/2850938/loutwill

Egna karaktärer

 

Om det nu är så att ni har en egen karaktär maila oss information om den! Här är vår mail: [email protected]

Det vi vill ska stå i brevet:

• Namn, ålder, kön
• Utseende (Ha gärna en bild!)
• Beetende
• Vad han/hon ska göra
• Vart han/hon kommer ifrån (vi behöver idéer på klasskamrater och folk som går i skolan)

 

Idéer på saker som kan hända

Om ni har några roliga idéer på vad som kan hända med t.ex. Alix eller nån så sicka gärna en kommentar, eller maila oss: [email protected]

/Loutwill teamet

 

Tjenare Tjenare,

 

Detta är Kapten Julius som talar och jag vill bara meddela att vi är väldigt osäkra på om det är någon som följer vår berättelse alls, jag tvivlar på det. Om det är så att ingen läser dem så kommer vi (åtminstone jag) lägga ut mer sällan. För det känns onödigt att lägga ut massa delar av den om ingen läser den, och så måste man skynda sig med att skriva i onödan och så.

MEN om det är så att det finns någon liten stackare som faktiskt läser denna blogg, ja då tycker jag att ni ska kommentera! Så att vi vet. För vi har ung. 5 unika besökare varje dag (jag vet wooohoo... x3) och ca 7 - 50 vanliga besökare, men vi har ingen aning om det är folk som faktiskt läser vår blogg eller om det bara är personer som har råkat klicka sig in hit.

 

Så snälla folk, kommentera, det är inte farligt! Vi bits inte om ni gör det, utan tvärtom, om ni inte gör det... Ja då du! >:I Glöm inte att ni inte måste vara medlemmar för att kunna kommentera, och om det nu är så att ni har en blogg... Ja då "promotar" ni ju den genom att kommenterat, för vi kommer definitivt kolla in den då och själv skriva några kommentarer. :)

 

Men O underbara Kapten Julius vad är det vi ska kommentera?

Vad ni vill! Men här kommer några förslög på roliga kommentarer:

• Vad ni tycker om serien, vad som är suveränt och vad som kan förbättras.
• Om ni ser några stavningfel eller om det är något ni inte förstår.
• Idér på saker som kan hända, saker som ni vill ska hända (sen när vi får många mer läsare så kommer vi göra massa tävlingar och polls och sånt. :D Mer om det kommer i ett annat inlägg).
• Om du har en egen karaktär (kan vara dig själv) som du vill ska vara med i berättelsen. Mer information om detta kommer också i ett annat inlägg).
• Idér till bloggen, alltså designen, de allmäna posterna, tävlingar och sånt.
• Vi har ärligt talat inget emot "Kolla in min blogg" kommentarer sålänge du kommenterar något om våran blogg och att du faktiskt har prövat på att läsa. För det är det enda vi ber om! Försök att läsa dem (och att kommentera) och om du inte gillar dem så okej. Men det hade varit kul om du då skrev varför, men inte på ett elakt vis. Nu ska vi vara duktiga och modgna, ;)

 

Detta var nog allt för mig!

Hejsan!/Kapten Julius

Do you like me now? Owo

 

 

Fortsättning på Loutwill - Vajri Kapitel 1

 

”AAAAHHHH! ”jag vaknade av mitt eget skrik, och satte mig upp i sängen.

 

”Lugn Vajri du drömde bara en mardröm, chilla va” hörde jag Mike säga, medan han la armen runt mig och pussade mig på pannan. Jag hade visst drömt igen om vad som hade hänt för 3 år sedan med min lillebror.

 

”Jag drömde att jag förlorade dig” sa jag och pussade tillbaks innan jag hoppade upp ur sängen och tog på mig en tröja. Olyckan med min bror hade förändrat mitt liv totalt, och inte till det bättre. Min mamma hade genast skyllt på mig, vilket hon hade all rätt till. Varenda dag medan jag sörjde min bror fick jag höra att det var mitt fel, och jag fick bara större och större skuldkänslor. Jag gjorde slut med Eric, och träffade en ny kille, en farlig kille. Mike hette han, och han kom från Sydamerika. Han hade svart, halvlångt hår, mörka ögon och flera tatueringar på ryggen. Nu var han 25 år, och jag 17. Han hade även ett gäng, där jag nu var medlem.  De följer inte direkt lagen, men jag bryr mig inte. Har faktiskt inte brytt mig om särskilt många saker sedan Vincent blev påkörd. Min egen mamma hatade mig, och när jag för 2 år och 8 månader sedan träffade Mike hotade hon med att kasta ut mig om jag inte slutade träffa honom. Men Mike är min enda vän, så jag flyttade in hos honom istället för att lyda min mamma.  Visst är det alltid kaos hos honom och alltid en massa folk där, men bättre än att bo med mamma. Jag har aldrig berättat för Mike om Vincent, klarar helt enkelt inte av det, vill liksom bara glömma det. Och det bra med Mike var att han hade så många problem i sitt liv att han inte hann ta reda på mina.

 

”Phille ringde, han å grabbarna har lyckats ta reda på vart den nörden som ser ner på oss hela tiden bor, tänkte att vi kunde hälsa på honom och få ner honom på jorden så att det blir vi som ser ner på honom” sa Mike och skrattade högt åt sitt tråkiga skämt.

 

”Visst varför inte” sa jag och kladdade på lite mascara och satte upp håret i en tofs. För några år sedan hade jag aldrig gått med på att gå till en främmande person som inte hade gjort mig nått och slå ner honom, men nu var jag van.

 

Vi (jag, Mike, Phille, Fabian och Betty) hoppade in i Mikes svarta jeep och körde mot Loutwills strand.

 

”Det är här i en liten lägenhet som den jäkeln ska bo” sa Phille och alla skrattade så att de lät som ett gäng grymtande grisar.

 

”Varför sätter vi oss inte vid glass stället jämte havet, dit kommer han säkert” sa Mike och alla höll som vanligt med. Så vi parkerade bilen och gick till glass stället och köpte varsin glass. På ett bord satt en liten kinespojke och åt en glass, så vi satte oss så långt bort som möjligt.  Efter ett tag kom en till liten kinespojke och pussade honom på kinden innan han också satte sig vid bordet.

 

”Spana in, bögar” sa Fabian och grymtade fram ett skratt.

 

”Bögjävlar, sitter ni här och glupskar i er glass” ropade Mike och alla skrattade, som att det hade varit ett roligt skämt. Vilket det enligt mig inte var. Det var även ganska patetiskt att Mike själv satt och åt glass medan han sa det. Den ena kinesen började mumla om att de kanske borde gå, och det var nog en bra idé. Men den lille pojken som varit där längst ville inte ge upp, och sa till den andra att vi inte var så tuffa som vi såg ut.

 

”Nä nu fan ska de bögjävlarna få äta upp sina vresiga små ord” sa Mike och alla reste sig upp för att attackera dem. Men pojkarna hann få sitt förnuft till fånga och sprang snabbt därifrån innan vi hann ifatt dem. De små kineserna var riktigt snabba.

 

”Vi tar dem nästa gång, vi kan även skita i nörden som bor här, orkar faktisk inte” sa Mike och vi alla höll med. Jag tyckte nästan lite synd om killarna vid bordet, vårt gäng var så elaka mot dem utan anledning. Fast de var ju säkert bögar, så de förtjänade det.  Mike körde hem alla innan vi åkte hem.

 

”Hur känns det att börja på den nya skolan imorron då?” frågade Mike hånfullt medan han öppnade bildörren. Jag hade redan gått 3 år på high school, men min gamla skola hade lagt ner, faktiskt så hade alla gamla skolor i området lagt ner så att alla skulle gå på en stor ny skola, Lotus high nu istället.

 

”As tråkigt, kom i samma klass som Eric så det lär ju bli en pinsam första dag” sa jag och fick huvudvärk bara av att tänka på att det var skola imorgon.

 

”Haha, du är allt en liten tjej du” sa han och såg nästan lite fundersam ut.

 

”Å ändå är jag mognare än dig” sa jag och skrattade.

 

Fortsättning följer/Alven Leo

 

 

 

Jag vaknade av att väckarklockan ringde som en galning, och jag knuffade argt ner den på golvet. Men inte slutade den att ringa för det. Jag kämpade mig upp och tryckte på knappen. Jag svor åt väckarklockan innan jag släpade mig upp ur sängen och gick ner för att äta frukost. Michelle var redan nere och jag plockade fram flingor till oss båda. När jag hade borstat tänderna och klätt på mig hämtade jag Michelle. Vi gick gemensamt till hennes dagis och sedan gick jag samma väg som igår till skolan.

”Tål du skit?” hörde jag någon skrika och sekunden efter det träffade någonting mig i huvudet. Jag vände mig om och insåg att någon just hade kastat en soppåse i huvudet på mig. Jag såg på bilen som hade svängt in på trottoaren och den långa, muskulösa killen tittade ut genom rutan. Alla mina sinnen skrek åt mig att springa därifrån, men jag fortsatte att gå och sneglade inte ens med blicken bakåt. Jag hörde hur han startade motorn och jag vände mig om och såg att han körde på trottoaren och om bara några sekunder skulle han köra över mig! Jag slängde mig åt sidan och sprang allt jag vad jag kunde mot ett hus. När jag var framme vågade jag vända mig om, bilen syntes inte till någonstans.
Jag kollade på klockan, nu var jag sen till skolan. Och jag kände på mig att Mrs. Hassel inte skulle tro mig om jag sa att en bil försökte köra över mig. Jag började springa mot Lotus high och hann precis in i klassrummet när klockan slog åtta.

”God morgon ungdomar, har ni sovit gott?”, frågade Mr. Johnsen perverst. Jag rös till av obehag, han var verkligen störd. Jag satt jämte Ashley, som verkade sårad över att jag inte hade pratat med henne igår.

”Hej Ashley, kul att se dig idag”, sa jag och det var nästan komiskt hur glad hon blev.
”Hej Jason, vad hände under lunchen igår?”

Jag försökte komma på ett bra svar, men ärligt talat så visste jag inte varför Vajri hade blandat in Ashley.
”Jo, jag och Vajri bråkade och hon ville kanske försöka skämma ut mig när hon ropade på dig”, sa jag och himlade med ögonen så att hon skulle tro att jag inte hade tyckt att det var det minsta pinsamt. Hon skrattade.

”Då misslyckades hon, men hädanefter kan du sätta dig jämte mig på lunchen så slipper du förlora aptiten av att se Vajri sitta och fnysa”, sa hon och skrattade så att hennes äckliga andedräkt flög upp i ansiktet på mig. Jag tänkte att det var nog troligare att hon fick mig att förlora aptiten.

”Jag hade faktiskt tänkt hämnas på Vajri genom att reta henne, men du kan gärna få hjälpa mig”, sa jag och skrattade för mig själv. Ingen kunde vara mer irriterande än Ashley, så hon skulle säkert kunna vara till stor hjälp. Hon nickade ivrigt.

”Jason, Ashley, ni verkar inte precis engagerade, vill ni dela med klassen vad som är så intressant att ni måste prata om det på lektionstid?”, sa Mr. Johnsen skarp, och dum som hon var svarade Ashley honom.

”Jo, vi ska hämnas på Vajri genom att reta henne, igår störde Jason henne så mycket att hon sprang ut ur matsalen, är det inte komiskt? Hahaha!” Hon skrattade högt och petade till mig med armbågen. Jag ångrade att jag hade berättat allting för Ashley, det var tydligen inte en bra idé.

”Jaså Jason och Ashley, ni sysselsätter er med att mobba elever på era raster”, sa Mr. Johnsen argt och jag blängde på Ashley.

”Ja, men vi har bara börjat än så länge”, sa Ashley och fattade tydligen inte att Mr. Johnsen inte direkt skulle skratta åt att vi retade Vajri.

”Nej, det var droppen, nu går ni omedelbart till rektorn” Jag gick argt ut ur klassrummet och tittade på allting förutom Ashley.

”Jason, varför sa du ingenting till Mr. Johnsen innan?”, frågade hon med sin fula röst, och jag vände mig om.

”För att vi inte kan säga till en lärare att vi ska mobba en elev fattar du väl!”, skrek jag argt. Hon såg förvirrad ut och någonting med hennes fula ansikte fick mig att vilja skrika ännu mer.

”Du kan verkligen inte vara med och reta Vajri nu, tack vare dig kommer jag förmodligen att få kvarsittning!” Hon såg chockerat på mig, men jag vände mig om och gick bestämt med bestämda steg iväg.  Jag hörde hur hon småsprang efter mig, men jag ignorerade henne. När jag tillslut hittade dörren med rektorns namn på gick jag argt in och slängde dörren efter mig och hoppades att den träffade Ashley på någon sätt.

”Oj, du verkar arg”, hörde jag rektorn säga. Jag hade aldrig mött honom förut, han var i sextioårsåldern med ett kalt och runt huvud. Jag försökte få kontroll över mitt humör.

”Och där har vi en till som inte har skött sig, vad har ni gjort nu då?”, sa rektorn.

”Vi lyssnade inte på lektionen, och när Mr. Johnsen frågade varför så skämtade Ashley och sa att vi pratade om hur vi skulle kränka elever. Men jag tror inte att Mr. Johnsen förstod att det var ett skämt”, ljög jag och han skrattade.

”Jag vet precis hur det är, jag var också ett busigt barn”, sa han och jag höll tillbaka ett skratt.

”Så vi kan gå tillbaka nu?”, frågade Ashley och jag var tacksam över att hon inte hade avslöjat oss. Han nickade.
”Men kan ni berätta vad ni heter?” Jag nickade ivrigt.

”Jag heter Jason Down och hon heter Ashley Benner”, sa jag. Han nickade, och vi skyndade oss ut ur rummet.

”Förlåt att jag blev så arg innan Ashley, men du förstår väl att vi inte kan prata om det med en lärare?”, sa jag och hon nickade förstående. Jag såg att jag var förlåten.

 

Ashley och Jason är riktiga busar!! Kanske de och rektiorn skapar ett gäng? Fortsätt läs, jag lovar att ni kommer att bli förvånade över vad som kommer att hända.../indianen Jacob

 

”Hej Jason, sitter du här helt ensam.” Jag vände mig om och såg Alix komma gående emot mig, och bakom honom kom Daniella. De satte sig på mitt bord, och Alix frågade varför jag hade mat i håret samtidigt som han petade bort några rester ur mitt hår. Jag berättade hur jag nyss hade jagat iväg Vajri från bordet, och vi skrattade länge åt det.

”Du är ett geni Jason, vi kan hämnas på Vajri genom att reta ihjäl henne. Då lär hon inte vilja se oss någon mer gång, och vi kan lugnt leva vidare”, sa Alix och log brett. Jag skrattade och såg fram emot att reta Vajri på alla sätt jag kunde.

”Jag hjälper er, vi ska vinna över den där horan”, sa Daniella ivrigt. Sedan berättade Alix och Daniella att de hade bråkat med Vajri innan, och Daniella försökte skryta om vilka hårda ord hon hade sagt, och jag fick verkligen bita ihop för att inte börja skratta. Jag kastade en blick på Alix och såg att han också höll sig för skratt. Och då kunde jag inte hålla mig längre.

När skoldagen var över gick jag direkt till dagiset för att hämta min lillasyster Michelle. Jag öppnade grinden och hoppades att hon redan var klar så att jag inte behövde vänta på henne länge. En dagisfröken hälsade glatt på mig och jag frågade vart Michelle var. Hon berättade att senast hon sett henne hade hon lekt vid gungorna. Jag skyndade mig dit och såg mig omkring.

”Jason!” skrek Michelle och kom springande mot mig. Jag böjde mig ner och kramade henne.

”Skynda dig nu, har du med dig allt? Du har inte glömt någonting va?” Hon skakade på huvudet, och jag tog henne i handen och gick med snabba steg mot utgången. Dagisfröknarna vinkade hejdå och vi vinkade tillbaka.
Michelle hade långt, blont hår och glada, ljusblå ögon. Hon hade ett hjärtformat litet ansikte och var faktiskt ett ganska sött barn. Mamma och pappa jobbade nästan hela året om, så jag var oftast den som fick ta hand om henne. Min mamma jobbade som chefredaktör för någon tidning och min pappa var chef för en byggfirma. När jag var liten kände jag min barnvakt bättre än jag kände mina föräldrar, så de har alltid jobbat väldigt mycket. Jag saknade dem faktiskt inte särskilt ofta, eftersom det kändes mer normalt när de var borta än när de faktiskt var hemma.

Efter att jag hade värmt mat till både mig och Michelle ringde jag Alix och frågade vad han gjorde. Han var hos Jong och jag ville inte störa dem så jag sa att vi kunde ses imorgon. Jag funderade på om jag skulle ringa Daniella eller inte. Vi var bra vänner, vi hade känt varandra i flera år men vi var aldrig ensamma med varandra. Vi träffades när hon och Alix blev ihop och när Alix gjorde slut fortsatte de att vara vänner och då blev hon automatiskt min vän också. Men vi hade aldrig gjort någonting bara hon och jag. Daniellas enda intresse var att dansa, så vi hade inte precis något gemensamt intresse. Men jag bestämde mig för att ringa henne, det kanske skulle bli kul att lära känna henne bättre. Jag slog hennes nummer och väntade på att hon skulle svara.

”Hej, vem är det?” Daniella lät misstänksam och jag skyndade mig att svara innan hon la på eller nått.

”Det är Jason, gör du någonting just nu? Annars kanske du kunde komma hem till mig?” Jag kände mig dum när jag frågade och ångrade mig. Hon skulle kanske ta det på fel sätt. Jag hade verkligen inga känslor för henne. Visst, hon var söt och så men jag såg henne mer som en vän. Hon skulle likaväl ha kunnat vara en kille och oftast var hon manligare än både mig och Alix.

”Klart jag kommer”, sa hon och det lät som om hon var glad över att jag hade frågat. Jag kände mig nöjd med mig själv, det var kanske en bra idé ändå. Jag la på och gick upp för att leta efter Michelle. Jag hittade henne sittandes i sitt rum.

”Daniella kommer över snart, men du kommer ner om det är någonting eller?” frågade jag henne och hon nickade. Jag gick ner igen och började titta på teve för att fördriva tiden. Efter ett tag knackade någon på dörren och jag gick för att öppna.

”Hej Jason, vad kul att du ringde innan. Vi har aldrig gjort någonting bara vi två förut”, sa hon och log. Hennes hår var uppsatt i en slarvig tofs, och hon hade som vanligt på sig mjukisbyxor och linne.
Jag log tillbaka och hon gick självsäkert in genom dörren. Man kunde lätt se att Daniella var en dansare på hennes gångstil, hon rörde sig smidigt men vickade mycket på höfterna när hon gick.

”Okej, jag måste fråga dig en fråga och jag vill att du ska svara mig helt ärligt”, sa Daniella allvarligt och jag kollade förvånat på henne. ”Varför bjöd du hit mig?”
Jag ville slå till mig själv, såklart trodde hon att det här var någon slags dejt.

”Jag frågade faktiskt Alix också, men han kunde inte, så det här är inte som någon dejt”, sa jag och hörde hur löjligt nervös jag lät. Hon började fnissa.

”Jag menade inte så, jag undrade bara om du ville göra någonting här, annars kunde vi gå och köpa glass. Jag vill se om det ”coola” gänget sitter där igen”, sa hon och började skratta. Jag blev röd i ansiktet och försökte komma på något att säga.

”Min syster är hemma, så i så fall måste vi ta med henne dit”, sa jag och hon nickade.

”Jag älskar Michelle, hon är den sötaste ungen som finns.”

Vi gick upp för att hämta Michelle. Jag kände mest för att lägga mig ner och dö, hur kunde jag vara så pinsam! Hon trodde säkert att jag gillade henne nu, det lät verkligen som det när jag babblade på innan. Daniella verkade hålla sig för skratt fortfarande. Hon bet sig i läppen, men log hela vägen upp till min lillasysters rum.

”Michelle, vill du med och köpa glass?” Jag kollade hoppfullt på henne och hoppades att hon skulle säga nej, för då kunde jag be Daniella gå och spionera på gänget själv, och jag kunde gå och gräva mig en grav. Men som alla dagisbarn började hon hyperventilera bara hon hörde ordet glass och hon sprang i panik ner för att snöra på sig skorna.

”Har du med dig din mobil så att vi kan ringa polisen om vi ser dem göra någonting?” frågade Daniella och jag nickade. Vi gick mot glassbaren och pratade om hur vi skulle hämnas på gänget. Snart hade jag glömt min pinsamma replik och vi skrattade högt flera gånger åt våra galna planer. Men när vi kom fram var det nästan tomt, och vi gick besviket fram och köpte varsin glass.

”Jag har aldrig sett dem ens”, gnällde Daniella och slukade en stor bit glass.

”Var glad för det”, sa jag och pekade på min näsa. Den var helt blå och det syntes tydligt att någon hade slått till mig. Hon skrattade och kastade en bit glass på mig. Den landade innanför min tröja och jag kände hur den kalla glassen gled ner över min mage.

”Det där ska du bittert få ångra”, sa jag och kastade allt som var kvar av min glass på henne. Jag hade tur, glassen träffade henne rakt i ansiktet. Hon skrek till och jag skrattade åt hennes min. Hon såg ut som en clown med all glass i hela ansiktet.

”Jason, din lilla skit!” Skrek hon, men sedan började hon också skratta. Michelle åt lugnt sin glass och verkade tycka att vi betedde oss omoget.

”Vi måste göra om det här, det var jättekul”, sa Daniella och gav mig en vänskaplig kram. Jag nickade instämmande och vi vinkade hejdå. Jag tog tag i Michelles hand och vi började gå hemåt. Jag var glad över att eftermiddagen hade blivit så lyckad trots att jag klantade till mig i början.
När vi kom hem slängde jag mig framför teven och tänkte på morgondagen. Jag såg faktiskt fram emot att reta Vajri och det skulle inte bli svårt. Bara hon såg mig skulle hon bli irriterad.

”God natt Jason”, sa Michelle. Hon hade tagit på sig sin pyjamas och satt upp håret i en misslyckad tofs. Jag sa god natt och hon gick mot sitt sovrum. Det var inte svårt att bo ensam med Michelle, hon var alltid glad och nöjd och kunde göra det mesta själv.
Jag kom på mig själv med att tänka på Vajri igen. Alltså hur jag skulle reta henne, ingenting annat.

 

Ajaj, Jason verkar lite småkär, men i vem? Det får ni snart veta.../Indianen Jacob

Kapitel 2
Träffad av en frisbee

”Slog dem dig?” Daniella tittade förfärat på mitt ansikte, jag måste ha sett förfärlig ut. Jag kollade mig i spegeln. Min näsa var röd och skulle förmodligen förvandlas till ett enda stort blåmärke. Det var fullt med torkat blod under den och jag hade en fruktansvärd värk i nacken.

”Ja, men de hann inte hålla på så länge”, sa jag och gick för att tvätta mig.
”Men varför slog dem dig? ”frågade Alix, och jag ryckte på axlarna.

”Jag hotade med att ringa polisen om de inte slutade stjäla en stackars tants rullstol."

”Hm, så du hjälpte en gammal tant, det var snällt av dig”, sa Jong och log tröstande. Jag kunde fortfarande inte fatta att alla hade sprungit hem till mig när de fått reda på att jag inte var i skolan. Det var som om de känt på sig att någonting var fel.

”Och en av dem var den bitchiga tjejen som jag sprang in i”, sa jag, och Jong och Daniella tittade frågande på mig, jag kom på att jag bara hade berättat det för Alix.

”Då måste hon vara i vår ålder, tror du att hon går i vår klass”, sa Alix, och jag nickade.

”Sprang du in i henne på skolan?” frågade Daniella och jag nickade. ”Då måste hon gå på Lotus high”, sa Jong och alla nickade fundersamt. Daniella flämtade till och jag tittade undrande på henne.

”Jag vet vem hon är.” Hon såg nästan förbannad ut, jag undrade om hon skulle berätta för oss vem hon var eller om hon skulle ge sig på henne en mörk natt.

”Och kan du berätta vem hon är?” frågade Alix otåligt.
”Alix, tänk efter, Jason sa att det var en bitchig tjej som ska gå i vår klass och umgås med kriminella, hur många passar in på den beskrivningen?”

Alix tänkte efter, och Daniella suckade otåligt. Jag kände mig också otålig, jag ville veta vad min fiende hette. Tillslut verkade Alix ha kommit på någonting, för han skrattade.

”Säg inte att det är Vajri. Då måste det vara samma gäng som anföll oss när vi åt glass”, sa Alix och verkade chockad. Jong verkade också bli allvarligare, och jag förstod att det var någonting de inte hade berättat för mig och Daniella.

”Blev ni också nerslagna?”, sa Daniella och hade nästan panik i rösten, men de skakade på huvudet.

”Vi hann fly, men de jagade oss”, sa Jong. ”Och Vajri var en av dem som jagade oss, men ledaren var en lång mörk kille.” Alix pratade med en ovanligt seriös röst, oftast hade han en skämtsam stämma när han pratade.

”Vi måste polisanmäla dem, annars kommer ni snart att bli anfallna igen.” Daniella verkade riktigt orolig för oss, och jag försökte lugna henne.

”Nej, vi håller oss bara borta från dem så glömmer de oss snart.” Jag ville inte ens tänka på hur rädd jag skulle vara om vi anmälde dem. Jag skulle inte våga gå utanför huset, eftersom de säkert skulle försöka få oss att ta tillbaka anmälan med våld. Alix och Jong verkade tänka samma tanke som jag, och Jong tog Alix hand och kramade om den. Jag tänkte på Vajri och insåg att jag var riktigt glad att jag inte gick i hennes klass. Jag hade inte klarat av att se henne i ögonen varje dag och veta att hon varit där när jag blivit nerslagen. Hon hade bara stått där och sett uttråkad ut, som om hon ville att de skulle skynda sig lite.

”Okej, idag ska vi lära känna varandra lite bättre hade jag tänkt, igår presenterade alla sig, men idag ska vi göra några samarbetsövningar.” Mrs. Hassel log som vanligt. Jag suckade, det var ingen i den här klassen som jag ville lära känna bättre.  Mrs. Hassel började para ihop oss och tillslut var det bara jag och två tjejer kvar.

”Jason, du kan väl hantera två tjejer samtidigt?”, sa Mrs. Hassel och alla skrattade. Jag tittade generat ner i bordet och tänkte ut en plan om hur jag skulle mörda min störda lärare.

”Okej, sätt er bredvid er partner nu.” Jag gick fram till de två tjejerna som var i min grupp. Den ena hade mörkblond, rakt hår och såg ganska tråkig ut, hon var en sådan person som man fort glömde bort. Den andra tjejen hade svart, krulligt hår och glasögon, hon hade slapp stil och verkade själv tycka att hon var jättecool.

”Hej”, sa jag och satte mig ner. Ingen svarade och det blev pinsamt tyst. Mrs. Hassel gick omkring och delade ut lappar. Till sist kom hon fram till vårt bord och hon gav oss varsin lapp.

”Övningen går ut på att ni ska fråga er partner frågorna som står på lappen och om personen i fråga inte vågar svara får du ett poäng. När frågorna på lappen är slut kan ni hitta på egna frågor”, sa Mrs. Hassel och gick sedan leende iväg. Jag läste frågorna på lappen och undrade varför någon inte skulle vilja svara på dem. En fråga var ”Vart bor du?” och en annan var ”tycker du att du har en bra personlighet?”

”Okej, jag kan börja”, sa den mörkhåriga tjejen och läste på sin lapp. ”Har du varit kär någon gång?”
Jag tittade besvärat ner i bordet när jag hörde vad frågan var, för det kändes pinsamt att säga att jag aldrig hade varit kär i någon, jag hade aldrig ens varit ihop med någon. Den tråkiga tjejen bröt tystanden.

”Ja, jag var kär i min granne innan.” Hon pratade så tyst att jag knappt hörde vad hon sa.
”Och du då?” Den mörkhåriga tjejen tittade otåligt på mig.

”Nej.” Jag försökte låta självsäker när jag sa ordet. Hon flinade och gav oss varsitt poäng. Jag kände att det var min tur att fråga och kom på att jag kunde fråga efter deras namn. Det stod inte på lappen, men det visste inte dem.

”Jag heter Jessica”, sa den mörkblonda, tråkiga tjejen och jag nickade. ”Och jag heter Alice.” Jag gav dem varsitt poäng.

”Okej, det här suger, kan vi inte bara sitta här och vänta tills lektionen är över”, sa Alice och jag och Jessica nickade. Jag kollade mig omkring och såg att Ashley satt och stirrade på mig. När hon såg att jag tittade tillbaka vinkade hon glatt. Jag vinkade tillbaka.

”Är du vän med den där feta tjejen eller?” frågade Alice och jag skakade på huvudet. Hon verkade inte tro mig.
”Har du varit i slagsmål eller? Din näsa är helt blå.” Jag önskade att hon skulle hålla käften, men svarade henne ändå.

”Nej, det var en olyckshändelse.” Denna gången trodde hon mig såklart, för hon nickade och plockade fram mobilen ur fickan. Jag såg tydligen inte ut att vara tuff nog i hennes ögon.

När lektionen var slut hade vi matte, och sedan engelska. När engelskan var slut gick jag till matsalen och sökte med blicken efter mina vänner. Såklart var de inte där. Jag satte mig vid ett fullsatt bord och kollade inte ens vem som satt på stolen bredvid mig.

 

”Hej, du där”, sa personen bredvid mig och pekade på Ashley. ”Kan inte du bära iväg den här lilla irriterande tönten igen?”  Jag kollade upp och såg Vajri av alla människor. Det kändes deprimerande att t.o.m. hon hade sett när jag blivit utburen ur skolan. Ashley såg förvirrad ut och jag kollade mig omkring och insåg att alla runt hela bordet stirrade argt på mig, och flera stycken mumlade någonting om att jag borde gå därifrån.

 

”Vad stirrar ni på? Det är fullt på alla andra bord så jag har inte precis något annat val.” Vajri lutade sig bort från mig som om jag vore pestsmittat. Jag blev plötsligt på ett retligt humör, jag tänkte att om jag ändå skulle sitta här kunde jag likaväl ha kul medan jag gjorde det. Jag lutade mig mot henne och snodde en liten gurka som låg på hennes tallrik.

 

”Usch, håll dina stinkande händer borta från min mat!” Hon försökte ignorera mig totalt, men jag tänkte inte ge upp. Jag började nynna på en låt och jag såg hur hon blev mer och mer irriterad. Tillslut kastade hon sin matbricka på mig och reste sig upp från bordet och gick argt iväg. Alla andra runt bordet reste sig också och skyndade sig efter henne. Jag skrattade för mig själv.

 

Haha, Jason är visst en retsticka =)

Vad kommer Vajri göra för att hämnas? Kommer hon att hämnas? Läs så får ni veta.../Indianen Jacob

 

Jag öppnade ögonen och såg Ashleys fula ansikte.

”Jason, Jason, hur mår du?”, skrek hon i panik, och jag suckade tungt. Det verkade till och med bättre att bli ignorerad än förföljd av en tjockis med samma hjärnkapacitet som en bebis.

”Jag mår bra, jag vilade bara ögonen lite”, sa jag och kastade bort den äckliga disktrasan ur mitt ansikte. Jag hade alltid haft någonting emot gamla disktrasor och jag ville definitivt inte ha dem uppstoppade i ansiktet.
Ashley studerade mig oroligt och jag kände mig besvärad.

”Du vet, om du känner dig trött kan jag skjutsa hem dig Jason”, sa hon med sin irriterande röst, men det lät faktiskt som en lockande idé. En genialisk tanke poppade upp i mitt huvud och jag satte mig långsamt ner på soffan och stönade.

”Jag känner mig faktiskt inte så bra, mitt huvud värker och jag ser stjärnor”, sa jag och spelade bara över litegrann. Ashley nickade förstående, och till min stora förvåning så lyfte hon upp mig ur soffan.

”Ashleys lilla Jason ska inte behöva gå hem, jag kör dig snutten”, sa hon och jag försökte se trött ut medan hon utan problem bar ut mig ur kaféet. Jag kände mig rätt patetisk, en sjuttonårig kille som blir buren ut till moppen av en tjej för att han har huvudvärk. Det var riktigt pinsamt.

”Okej Ashley, jag kan gå nu”, sa jag när vi kommit ut ur skolbyggnaden. Hon kramade mig ett kort ögonblick innan hon släppte ner mig och jag kan inte ens beskriva hur besvärad jag kände mig. Jag gick bredvid Ashley till hennes lilla moped samtidigt som jag funderade på hur hon skulle få plats på den lilla saken. När vi kom fram tog hon på sig en åtsittande hjälm som fick hennes kinder att klämmas upp mot ögonen, sedan log hon fånigt och gav mig en likadan hjälm. I vanliga fall hade jag vägrat att skämma ut mig på detta sätt, men jag ville verkligen hem så jag tog på mig den fula hjälmen.
Ashley startade den gamla mopeden och den gav ifrån sig ett konstigt ljud. Det såg obeskrivligt roligt ut när hon satt på sin moped, eftersom mopeden var så mycket mindre än henne. Jag fick plötsligt lust att ta kort på eländet, men avstod.

”Hoppa på Jason”, sa hon och klappade på sätet bakom sig och jag satte mig så långt bort från henne som möjligt. Hon gasade och vi åkte iväg i en löjligt långsam fart, det kändes som att mopeden kämpade sig fram meter för meter.
Hela vägen hem till mig sjöng hon ljudligt på en dålig ballad, och jag ångrade att jag hade åkt med. Ingenting kunde vara värre än det här. När vi kom fram lovade hon att säga till lärarna att jag var sjuk om jag lovade att bli frisk till imorgon. Jag lovade, och nästan sprang in till mitt hus.
Det vita trähuset kändes som ett paradis. Jag ville hoppa av glädje över att slippa se Ashleys fula ansikte eller Mrs. Hassels störda leende.

Jag bytte om till badkläder och gick för att slänga mig ner i vår pool som var placerad på baksidan av huset. Det var nästan vindstilla och upp emot trettio grader i luften, och jag bestämde mig för att lägga mig ner på en flytmadrass och flyta omkring. Jag tänkte på den dagen då jag fått reda på att jag och Alix inte skulle komma i samma klass, alla mina tankar hade visat sig stämma. Jag skulle inte klara mig utan min bästa vän, min första dag på Lotus High hade varit värre än jag trott från början. Om Alix hade gått i min klass hade vi kunnat skratta åt Ashley och prata om hur opersonliga och tråkiga alla andra elever var. Men när jag var ensam kände jag inte för att skratta åt någonting, snarare kände jag för att börja gråta.
När jag låg som skönast och lyssnade på vattnets guppande och grubblade över skolan hörde jag någon som skrek.

”Hjälp mig någon, snälla, hjälp!” Jag skyndade mig upp ur poolen och sprang mot rösten. Jag fick syn på en grupp ungdomar som försökte sno en gammal tants rullstol. Utan att tänka mig för sprang jag fram för att hjälpa gumman.

”Hallå, vad gör ni?”, skrek jag och såg att gänget framför mig måste vara i tjugoårsåldern.
Den längsta av dem vände sig mot mig och flinade elakt. Han såg ut som en typiskt kriminell kille borde göra, och jag såg att han var riktigt muskulös.

”Vem fan är du då? Är det här din farmor eller?”, sa han och knuffade omkull rullstolen så att den lilla tanten ramlade ut. Han sparkade till tanten och sedan lyfte han upp rullstolen. Han satte ner den på marken och en av de andra killarna satte sig i den och började åka omkring.

”Sluta, annars ringer jag polisen” Jag kom inte på någonting annat att säga, jag var inte tillräckligt stark för att ha en chans mot en av dem, så jag skulle knappast kunna slå ner dem allihop. Jag såg att det var två tjejer med i gänget, en av dem var den svarthåriga tjejen med isblå ögon som jag sprungit in i tidigare.

”Ånej, nu får vi sluta, den lilla bögen tänker ringa polisen”, sa en av killarna sarkastiskt och skrattade högljutt.
”Ja, vi har ju inte en chans att stoppa honom”, sa en annan och såg på mig. Jag började backa, men då kastade sig någon över mig bakifrån och höll fast mig. Den stackars tanten försökte ta sig upp för att hjälpa mig, men hon verkade inte ha någon styrka i benen.

”Skäms ni inte?”, sa hon och blängde förfärat på dem. De ignorerade henne.
”Vad ska vi göra med dig då?”, sa den långa killen som verkade vara ledaren i gruppen. Jag försökte komma ur killens grepp, men han höll fast mig stenhårt.
Plötsligt slog en av dem till mig rakt under hakan, och mitt huvud flög upp av slaget. Det kändes som att min nacke gick av, men jag hade förhoppningsvis fel. En kille med flötigt hår och ett fult leende på läpparna slog till mig så att jag min näsa knäckte till och det började rinna blod ur den.

”Kolla, en snut!” Skrek en tjej med illrött hår och de flydde som rädda små kycklingar. Jag föll ner på marken och höll handen mot näsan för att stoppa blodet.

”Du borde inte ha kommit för att hjälpa mig, men tack, det var riktigt modigt gjort av dig”, sa den lilla tanten och log sorgset mot mig. Jag reste mig upp och rullade fram rullstolen mot henne.

”Du behöver inte tacka mig”, sa jag och hjälpte henne upp i stolen.
”Jag heter Mrs. Cohen förresten, men du kan kalla mig Elisabeth”

”Okej, trevligt att träffas. Jag heter Jason”, sa jag och började rulla henne framåt. Jag frågade vart hon bodde, och hon beskrev ålderdomshemmet hon bodde på.
När vi kom fram hade hon berättat om nästan hela sitt liv, och jag fick känslan av att hon inte hade så många att prata med.

”Så, då är vi framme, klarar du dig nu? ”frågade jag och letade med blicken efter någon som jobbade på ålderdomshemmet.

”Jadå, jag lyckades ju rulla hela vägen till ditt hus härifrån”, sa hon och skrockade. Jag log och vinkade hejdå.

Jag började gå samma väg tillbaka och tänkte på vad jag hade varit med om. Jag såg plötsligt den bitchiga tjejens ansikte framför mig och kom på att hon hade varit där. Typiskt, hon skulle säkert skvallra för hela skolan om hur jag hade blivit nerslagen. Jag hatade henne och hennes fula gäng. När jag tänkte på dem fick jag en klump i magen av obehag, vem tar en gammal försvarslös tants rullstol? Tänkte de bara lämna henne liggandes på gatan tills någon hittade henne?
En sak visste jag, jag skulle hålla mig borta från den mörkhåriga tjejen med fräknar och isblå ögon, annars skulle hon göra mitt liv till ett helvete.

 

Wow, Jason är modig han, haha! xD Ska han lyckas hålla sig borta från henne? Det får ni veta om ni läser nästa kapitel.../ Indianen Jacob

Kapitel 1
Buren som en bebis

”Jag kan inte fatta att vi inte kom i samma klass”, sa jag argt och rullade ihop klasslistan till en boll och slängde den mot papperskorgen. Jag missade som vanligt.

 

”Jag vet, det kommer att bli ännu tråkigare att börja i en ny skola nu”, sa Alix, min bästa kompis sen vi var två. Vår gamla skola hade stängt ner, så vi skulle flyttas till en ny skola som precis hade startats. Den hette Lotus High.

Jag och Alix hade alltid gått i samma klass, vi var som bröder. Vi försvarade alltid varandra vad som än hände, och nu skulle vi skiljas åt. Det kändes så tungt att tänka på det, att jag skulle behöva gå ensam genom resten av high school.

I början av sommarlovet hade jag sett fram emot att börja på Lotus high, jag och Alix hade planerat så många roliga saker som vi skulle göra. Vi pratade om hur vi skulle reta alla dumma cheerleaders, hitta en hemlig ingång in till skolan och skaffa oss ett eget ”ställe”, som vi alltid skulle hänga vid. Men nu såg jag framtiden som ett mörkt, dystert ställe med många ensamma stunder.

”Kom igen Jason, vi kan göra något kul istället för att sitta här och tänka på vår mörka framtid.” Alix hoppade upp från stolen och gick mot ytterdörren. Jag blängde på honom, jag kände inte för att gå ut just nu. Så jag satt kvar till hans stora besvikelse.

”Okej, då får vi väl ha kul härinne”, sa han och satte igång radion. Ljudet av en dålig poplåt från åttitalet spred sig i rummet, och Alix började gunga i takt till musiken. När refrängen drog igång dansade han vilt med och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag hoppade upp på sängen och gjorde några danssteg från åttitalet som borde vara glömda och begravda.

”Kom igen morfar, de där dansstegen leder dig ingenvart”, sa Alix och hånlog.
”Dagens ungdomar”, suckade jag på skoj, böjde på ryggen och satte mig ner på sängen igen. Just då försvann alla mina dystra tankar, och jag lovade mig själv att jag skulle vara positiv från och med nu. Vem vet, kanske high school skulle bli jättekul även om inte Alix var med. Fast det lät inte så troligt.

”Ska vi gå och köpa en glass, eller är du fortfarande för tjurig?” Han plockade fram pengar ur sin ficka och räknade dem.

”Det beror på, bjuder du mig på en glass?”, frågade jag slugt. Han nickade, och vi gick mot vårt favoritställe.  Solen sken ute och jag tänkte på vad som egentligen kunde hända första dagen på Lotus high. Det skulle kanske till och med bli bra för mig att skaffa några nya vänner.

”Du ser gladare ut nu Jason, så jag kanske inte behöver bjuda dig på en glass ändå”, sa Alix och log ett snett leende. Jag skakade på huvudet.

”Tro inte att du kommer undan.” Jag log för mig själv och började vissla på en sång. Vi gick i skuggan av de kala palmerna eftersom det var en ovanligt varm dag. Jag kollade mig omkring och såg alla välbekanta småstadshus som alla nästan såg likadana ut, och jag såg havet som verkade oändligt härifrån. Loutwill hade varit min hemstad sedan jag föddes, och jag trivdes verkligen i det varma och soliga klimatet. Jag hade aldrig längtat efter att flytta till en storstad som New York eller Los Angeles som de flesta andra ungdomar verkade göra.

”Hej snyggingar”, hörde jag en välbekant röst säga, och jag och Alix vände oss om och fick syn på Jong och Daniella. Jong log, det var uppenbart att det var han som hade hälsat på oss. Jong var Alix pojkvän, han var liten, snäll med mörkt hår och asiatiskt utseende, precis som Alix. Nu kramade han om Alix och gav honom en snabb puss på kinden.

”Hej Jason, vi kanske ska ge turturduvorna lite tid för sig själva”, sa Daniella hånfullt, hon var Alix exflickvän men som nu var en i vårt gäng. Jag skrattade och gick fram och knuffade isär Jong och Alix.
”Nog med mys, nu ska vi äta glass, Alix bjuder.”

”God morgon alla glada och pigga elever, mitt namn är Mrs. Hassel och jag kommer att vara er engelskalärare”, sa en för glad kvinna med stora, ivriga ögon och ett falskt leende på läpparna.

Jag såg mig omkring. Ingen av de andra eleverna verkade lyssna på henne, de flesta hade sin mobil gömd under bordet och gav den all sin uppmärksamhet.

 

”Jason Down, skulle du vilja vara först med att presentera dig inför klassen?”, frågade den läskigt glada lärarinnan. ”Du kan säga vad du heter, vart du bor och vad du gillar att göra?”

Jag nickade och reste mig sakta från stolen.

 

”Hej jag heter Jason och jag bor bara några kvarter härifrån. Jag gillar att göra många olika saker, men oftast gör jag dem med mina bästa kompisar Alix, Jong och Daniella. Jag är sjutton år och har bott i Loutwill i hela mitt liv.”

Mrs. Hassel skrattade förtjust åt någonting, och jag satte mig ner på stolen. Jag granskade de andra eleverna för att se om någon kollade åt mitt håll, då en tjock tjej med fula glasögon och en klumpig gångstil kom in i klassrummet.

 

”Förlåt att jag är sen mina vänner, men jag ramlade med moppen på vägen hit och ville försäkra mig om att jag inte hade fått en hjärnskakning innan jag fortsatte”, sa den fula, klumpiga tjejen och log osmart. Hennes armar flög omkring sidorna på henne, och hon hade på sig kläder som minst sagt gav henne en osmickrande figur.

Mrs. Hassel log ansträngt mot tjejen och pekade på hennes plats.

 

”Det är okej för denna gången Ashley”, sa hon, och hon fick det att låta som ett hot. Ashley, som tjejen tydligen hette, satte sig på stolen och log mot alla eleverna. Ingen log tillbaka.

Mrs. Hassel tvingade alla i tur och ordning att presentera sig, och sedan fick vi äntligen en rast. Jag skyndade mig ut ur klassrummet och halvsprang mot mitt skåp. Jag kollade på schemat vad vi skulle ha för lektion när jag hörde en röst bakom mig.

 

”Hej Jason, du verkar vara en trevlig grabb. Och söt”, sa en röst, och jag bad till Gud att det inte var vem jag trodde det var. Såklart var Gud tvungen att svika mig, för bakom mig stod den fula tjejen och log.

”Hej Ashley”, sa jag och låtsades koncentrera mig på schemat.

 

”Hej Jason, jag ville bara fråga dig om du gör någonting på lördag.” Ashley försökte blinka förföriskt med ena ögat, men misslyckades. Jag bet ihop läpparna allt jag kunde, men ändå slank ett litet skratt ur mig.
”Ashley, tyvärr har jag redan planer”, sa jag och försökte att inte låta ironisk.
Hon såg lite besviken ut, men jag kunde se att hon inte tänkte ge upp. Hon var för dum för sitt eget bästa.

”Men på fredag då? Gör du något då?”

 

Jag suckade, jag ville inte såra hennes känslor, men hellre det än att behöva gå ut med henne.

”Kan inte, jag måste… jag måste hjälpa de hemlösa på fredag”, stammade jag fram. Hon log brett och verkade imponerad av min omtänksamhet. Det skulle i alla fall inte bli svårt att ljuga för henne, hon gick tydligen på vilken dum historia som helst.

 

Jag skyndade mig därifrån innan hon hann fråga mig något mer. Såklart hittade jag inte alls i den nya byggnaden, så jag sprang omkring som en virrig höna och letade efter Alix.

I min brådska att komma ifrån Ashley råkade jag springa rakt in i någon. Jag kollade upp och såg ett sött ansikte med fräknar och isblå ögon.

 

”Flytta på dig din bög”, sa tjejen, och jag blev riktigt arg över hur hon använde ordet.
”Du vet att man brukar flytta på sig när man möter någon i korridoren va? Fast du kanske tror att alla gärna slänger sig åt sidan så att du kan gå vidare”, sa jag argt och blängde på henne.

Hon fnös och slängde sitt svarta hår över axeln. Om jag inte hade ogillat henne så mycket hade jag kanske tyckt att hon var den vackraste tjejen jag någonsin mött. Eller kanske inte.

 

”Tänkte just säga detsamma till dig, tönt.” Hon gick självsäkert iväg, och jag hörde hur hennes undersåtar skrattade som om det hon hade sagt varit roligt.  

Jag skyndade mig därifrån och försökte komma på vart Alix kunde vara. Hans lektion borde ha slutat nu, och jag var tvungen att berätta för honom vilken hemsk morgon jag hade haft. Tillslut hittade jag till caféet, och till min lättnad var han och Daniella där.

 

”Så hur har morgonen varit för er?” Jag studerade hans ansikte, och insåg att han verkade nöjd.

”Bra, men vår nya lärare är ond. Allting vore perfekt om inte Vajri hade gått i klassen, hon är en riktig bitch”, sa han och log. Daniella nickade.

 

”Jag önskar att du gick i vår klass Jason, du hade verkligen passat in. Men om ni ursäktar mig, jag är sugen på lite juice ”Jag kände mig lite avundsjuk när jag hörde vad hon sa. Jag ville också gå i deras klass. Daniella gick iväg för att köpa ett mellanmål, och jag började berätta för Alix hur min morgon hade varit.

 

”Hm, om jag ska sammanfatta min morgon så har jag träffat min psykopat till lärare som ler konstant, blivit utbjuden av en gorilla till tjej och sprungit in i en snygg bitch som fick mig att bli utskrattad.”

Alix skrattade så att hans små ögon försvann mellan ögonlocken. Jag kände mig inte riktigt lika road av min historia, men insåg att den var ganska komisk.

 

”Allvarligt talat Alix, du måste hjälpa mig, jag kommer inte att överleva en termin ens!” Jag lät ganska panikslagen, till och med i mina egna öron.
Alix nickade lugnt och gav mig en klapp på axeln samtidigt som han flinade retligt.

”Allt kommer att lösa sig, bara du visar mig vem som bjöd ut dig så att jag kan få skratta lite till”, sa han, och jag slog bort hans hand.

 

”Seriöst Alix, den här morgonen har varit den värsta i mitt liv, jag känner mig helt ensam utan dig.” Jag insåg att det jag sa kunde låta rätt bögigt, men alla trodde redan att jag och Alix dejtade i smyg så det spelade inte så stor roll om någon hörde.

 

Alix kollade på klockan och sa att hans lektion började nu, och jag insåg med fasa att min inte började förrän om tjugo minuter. Han gick till Daniella för att berätta att lektionen började.

 

Jag såg dem gå iväg, och tillslut försvinna bakom en vägg. Jag satte mig på en liten soffa som fanns i cafeterian och lutade mig bakåt. Jag slöt ögonen och drömde att skoldagen var över.

Plötsligt kände jag något vått och illaluktande mot min panna.

 

Fortsättning följer.../Indianen Jacob

Hej alla kära läsare,

 

vi har gjort några ändringar, och därför kommer vi att lägga ut berättelserna helt från början igen. (Alltså kommer alla våra kommentarer försvinna! D:) Allt har inte förändrats, men nu är Jason, Vajri och Alix (Och Jong, Daniella, Lea osv..) 17 istället, och det är den största ändringen.
Bli inte arga, ni kommer att bli nöjda när ni läser om dem.

Och jag vill också passa på att säga att nu när sommaren är över kommer vi lägga upp fortsättningarna oftare. Ja, sommaren är över. Men det betyder bara att ni kan läsa mer!! =D

Ha det bra, och läs på!!!!

/Den buusiga indianen Jacob