Loutwill

Kapitel 2
Träffad av en frisbee

”Slog dem dig?” Daniella tittade förfärat på mitt ansikte, jag måste ha sett förfärlig ut. Jag kollade mig i spegeln. Min näsa var röd och skulle förmodligen förvandlas till ett enda stort blåmärke. Det var fullt med torkat blod under den och jag hade en fruktansvärd värk i nacken.

”Ja, men de hann inte hålla på så länge”, sa jag och gick för att tvätta mig.
”Men varför slog dem dig? ”frågade Alix, och jag ryckte på axlarna.

”Jag hotade med att ringa polisen om de inte slutade stjäla en stackars tants rullstol."

”Hm, så du hjälpte en gammal tant, det var snällt av dig”, sa Jong och log tröstande. Jag kunde fortfarande inte fatta att alla hade sprungit hem till mig när de fått reda på att jag inte var i skolan. Det var som om de känt på sig att någonting var fel.

”Och en av dem var den bitchiga tjejen som jag sprang in i”, sa jag, och Jong och Daniella tittade frågande på mig, jag kom på att jag bara hade berättat det för Alix.

”Då måste hon vara i vår ålder, tror du att hon går i vår klass”, sa Alix, och jag nickade.

”Sprang du in i henne på skolan?” frågade Daniella och jag nickade. ”Då måste hon gå på Lotus high”, sa Jong och alla nickade fundersamt. Daniella flämtade till och jag tittade undrande på henne.

”Jag vet vem hon är.” Hon såg nästan förbannad ut, jag undrade om hon skulle berätta för oss vem hon var eller om hon skulle ge sig på henne en mörk natt.

”Och kan du berätta vem hon är?” frågade Alix otåligt.
”Alix, tänk efter, Jason sa att det var en bitchig tjej som ska gå i vår klass och umgås med kriminella, hur många passar in på den beskrivningen?”

Alix tänkte efter, och Daniella suckade otåligt. Jag kände mig också otålig, jag ville veta vad min fiende hette. Tillslut verkade Alix ha kommit på någonting, för han skrattade.

”Säg inte att det är Vajri. Då måste det vara samma gäng som anföll oss när vi åt glass”, sa Alix och verkade chockad. Jong verkade också bli allvarligare, och jag förstod att det var någonting de inte hade berättat för mig och Daniella.

”Blev ni också nerslagna?”, sa Daniella och hade nästan panik i rösten, men de skakade på huvudet.

”Vi hann fly, men de jagade oss”, sa Jong. ”Och Vajri var en av dem som jagade oss, men ledaren var en lång mörk kille.” Alix pratade med en ovanligt seriös röst, oftast hade han en skämtsam stämma när han pratade.

”Vi måste polisanmäla dem, annars kommer ni snart att bli anfallna igen.” Daniella verkade riktigt orolig för oss, och jag försökte lugna henne.

”Nej, vi håller oss bara borta från dem så glömmer de oss snart.” Jag ville inte ens tänka på hur rädd jag skulle vara om vi anmälde dem. Jag skulle inte våga gå utanför huset, eftersom de säkert skulle försöka få oss att ta tillbaka anmälan med våld. Alix och Jong verkade tänka samma tanke som jag, och Jong tog Alix hand och kramade om den. Jag tänkte på Vajri och insåg att jag var riktigt glad att jag inte gick i hennes klass. Jag hade inte klarat av att se henne i ögonen varje dag och veta att hon varit där när jag blivit nerslagen. Hon hade bara stått där och sett uttråkad ut, som om hon ville att de skulle skynda sig lite.

”Okej, idag ska vi lära känna varandra lite bättre hade jag tänkt, igår presenterade alla sig, men idag ska vi göra några samarbetsövningar.” Mrs. Hassel log som vanligt. Jag suckade, det var ingen i den här klassen som jag ville lära känna bättre.  Mrs. Hassel började para ihop oss och tillslut var det bara jag och två tjejer kvar.

”Jason, du kan väl hantera två tjejer samtidigt?”, sa Mrs. Hassel och alla skrattade. Jag tittade generat ner i bordet och tänkte ut en plan om hur jag skulle mörda min störda lärare.

”Okej, sätt er bredvid er partner nu.” Jag gick fram till de två tjejerna som var i min grupp. Den ena hade mörkblond, rakt hår och såg ganska tråkig ut, hon var en sådan person som man fort glömde bort. Den andra tjejen hade svart, krulligt hår och glasögon, hon hade slapp stil och verkade själv tycka att hon var jättecool.

”Hej”, sa jag och satte mig ner. Ingen svarade och det blev pinsamt tyst. Mrs. Hassel gick omkring och delade ut lappar. Till sist kom hon fram till vårt bord och hon gav oss varsin lapp.

”Övningen går ut på att ni ska fråga er partner frågorna som står på lappen och om personen i fråga inte vågar svara får du ett poäng. När frågorna på lappen är slut kan ni hitta på egna frågor”, sa Mrs. Hassel och gick sedan leende iväg. Jag läste frågorna på lappen och undrade varför någon inte skulle vilja svara på dem. En fråga var ”Vart bor du?” och en annan var ”tycker du att du har en bra personlighet?”

”Okej, jag kan börja”, sa den mörkhåriga tjejen och läste på sin lapp. ”Har du varit kär någon gång?”
Jag tittade besvärat ner i bordet när jag hörde vad frågan var, för det kändes pinsamt att säga att jag aldrig hade varit kär i någon, jag hade aldrig ens varit ihop med någon. Den tråkiga tjejen bröt tystanden.

”Ja, jag var kär i min granne innan.” Hon pratade så tyst att jag knappt hörde vad hon sa.
”Och du då?” Den mörkhåriga tjejen tittade otåligt på mig.

”Nej.” Jag försökte låta självsäker när jag sa ordet. Hon flinade och gav oss varsitt poäng. Jag kände att det var min tur att fråga och kom på att jag kunde fråga efter deras namn. Det stod inte på lappen, men det visste inte dem.

”Jag heter Jessica”, sa den mörkblonda, tråkiga tjejen och jag nickade. ”Och jag heter Alice.” Jag gav dem varsitt poäng.

”Okej, det här suger, kan vi inte bara sitta här och vänta tills lektionen är över”, sa Alice och jag och Jessica nickade. Jag kollade mig omkring och såg att Ashley satt och stirrade på mig. När hon såg att jag tittade tillbaka vinkade hon glatt. Jag vinkade tillbaka.

”Är du vän med den där feta tjejen eller?” frågade Alice och jag skakade på huvudet. Hon verkade inte tro mig.
”Har du varit i slagsmål eller? Din näsa är helt blå.” Jag önskade att hon skulle hålla käften, men svarade henne ändå.

”Nej, det var en olyckshändelse.” Denna gången trodde hon mig såklart, för hon nickade och plockade fram mobilen ur fickan. Jag såg tydligen inte ut att vara tuff nog i hennes ögon.

När lektionen var slut hade vi matte, och sedan engelska. När engelskan var slut gick jag till matsalen och sökte med blicken efter mina vänner. Såklart var de inte där. Jag satte mig vid ett fullsatt bord och kollade inte ens vem som satt på stolen bredvid mig.

 

”Hej, du där”, sa personen bredvid mig och pekade på Ashley. ”Kan inte du bära iväg den här lilla irriterande tönten igen?”  Jag kollade upp och såg Vajri av alla människor. Det kändes deprimerande att t.o.m. hon hade sett när jag blivit utburen ur skolan. Ashley såg förvirrad ut och jag kollade mig omkring och insåg att alla runt hela bordet stirrade argt på mig, och flera stycken mumlade någonting om att jag borde gå därifrån.

 

”Vad stirrar ni på? Det är fullt på alla andra bord så jag har inte precis något annat val.” Vajri lutade sig bort från mig som om jag vore pestsmittat. Jag blev plötsligt på ett retligt humör, jag tänkte att om jag ändå skulle sitta här kunde jag likaväl ha kul medan jag gjorde det. Jag lutade mig mot henne och snodde en liten gurka som låg på hennes tallrik.

 

”Usch, håll dina stinkande händer borta från min mat!” Hon försökte ignorera mig totalt, men jag tänkte inte ge upp. Jag började nynna på en låt och jag såg hur hon blev mer och mer irriterad. Tillslut kastade hon sin matbricka på mig och reste sig upp från bordet och gick argt iväg. Alla andra runt bordet reste sig också och skyndade sig efter henne. Jag skrattade för mig själv.

 

Haha, Jason är visst en retsticka =)

Vad kommer Vajri göra för att hämnas? Kommer hon att hämnas? Läs så får ni veta.../Indianen Jacob