Loutwill

Kapitel 1
Oläkta sår

Tisdag

”Sluta nu ni två!” ropade mamma Hannah flera ljudnivåer högre än hon hade behövt.

”Jag tänker inte passa Vincent bara för att du ska iväg, skaffa en barnvakt istället!” skrek jag tillbaka, redan illröd i ansiktet av ilska. Det blev alltid såhär, hon tog för givet att jag skulle ge upp alla mina planer för att passa min hemska lillebror, och hon blev alltid lika arg när jag protesterade.

”Snälla mamma, hon vill inte vara med mig, jag kan följa med dig istället” sa Vincent.

”Se nu hur du sårar din bror, ska du någonsin sluta att chockera mig med ditt trams? Passa din lillebror, han behöver dig och du behöver inte mer tid med dina kompisar direkt” sa mamma och tittade strängt på mig. Jag skrek ut hur dum i huvudet hon var, sprang genom rummet och slog igen dörren bakom mig. Så gjorde jag alltid när jag gav upp, och hon visste det.

”Tack älskling, jag kommer tillbaka från buggpartyt runt midnatt, så se till att Vincent sover när jag kommer hem!” ropade hon innan hon gick ut ur huset och körde iväg i sin lilla röda Volvo. Då var denna kväll förstörd, tack vare ett idiotiskt buggparty som min mamma självklart var tvungen att gå på. Min 11åriga bror Vincent och jag kommer inte särskilt bra överens, men vi förstod ändå varandra. När vi var små hade vi faktiskt varit riktigt bra vänner, men nu var han 11 och jag 14, och de åldrarna funkade absolut inte ihop. Plus att han alltid lyckades förstöra saker för mig, även om det egentligen var mammas fel. Eftersom min pappa aldrig ville ha med oss att göra, har mamma bara sina ”väninnor” som hon kallar dem, så jag fick ofta passa Vincent när de skulle hitta på något.

”Jag går och tittar på tv” sa Vincent och gick iväg från vårt lilla kök för att fördriva tiden på något meningslöst tv-program.  Själv gick jag upp till mitt rum för att ringa min pojkvän Eric.

”Tja det är Vajri, kan nog inte komma idag, blev tvungen att passa Vincent” sa jag lite skuldmedvetet, jag hade lovat att komma hem till Eric och hänga med hans kompisar.

”Så vad? Dissa honom, han är 11år och kan enkelt titta på tv ensam” sa Eric med sin hesa röst. Eric var egentligen en väldigt dålig pojkvän, han brydde sig inte om vårt förhållande. Han gillade mest att kunna visa upp mig för sina kompisar, och vi träffades aldrig själva. Hans utseende var det heller inget speciellt med, kort, brunt hår som spretade åt alla håll och blågrå, lite för tätt sittande ögon.

”Du har rätt, jag kan nog lämna honom själv en stund, mamma kommer aldrig märka något” sa jag med nytt hopp i rösten.

”Bra, vi har redan hyrt Kick ass 2 och köpt godis, så det är bara att komma” sa Eric och la på.

Jag gick in i badrummet och granskade min spegelbild. Jag har svart, tjockt och lite smålockigt hår, vilket jag alltid har varit ganska stolt över. Mitt ansikte är ganska nätt, med små fräknar på näsan. Mina ögon är ljusblå med väl noppade ögonbryn över. Jag såg faktiskt helt okej ut, alltså behövde jag bara ta med nyckeln till huset och gå.

”Vincent, jag ska bara gå över till en kompis och hjälpa till med en sak, men du klarar dig eller? ”frågade jag samtidigt som min överkropp hänger in i rummet och mina ben stod kvar i köket.

”Nej snälla lämna mig inte ensam! Tänk om det kommer en inbrottstjuv eller något” sa Vincent och hoppade hastigt upp från soffan.

”Sluta fåna dig, jag kommer snart tillbaka” sa jag och försökte se övertygande ut. Tydligen misslyckades jag.

”Jag tror dig inte, jag vågar inte vara ensam hemma, det vet du” sa han och jag såg paniken växa i hans ögon.

”Du måste utvecklas och bli modigare, se detta som ett test” sa jag och lämnade huset och låste dörren. Sedan gick jag och hämtade min limegröna cykel och cyklade iväg. Men jag hann bara korsa vägen och åka några meter innan jag upptäckte att Vincent hade sprungit efter mig. Han sprang gråtandes över vägen, samtidigt som en stor mörk bil närmade sig i väldigt hög fart, och föraren hade förmodligen inte upptäckt den lilla gråtande pojken i mörkret.

”VINCENT NEEEEEEEEEEJ!” ropade jag, men det var för sent.

Fortsättning följer/Alven Leo