Loutwill

”Förlåt då, Jason, men jag gillar henne bara inte. Kan vi inte gå ut och prata om det?”, frågade hon, och jag såg på henne som om hon inte var riktigt klok. Varför skulle vi behöva gå ut och prata om det? Jag ville inte prata med henne alls. Men jag förstod att jag skulle behöva prata om det förr eller senare ändå, så jag gick med henne ut ur rummet.

Hon verkade nervös, för hon drog i den ena tröjärmen, och när hon började prata stammade hon på flera ställen.

”Jason, det är en sak jag måste säga till dig”, sa hon och stirrade in i mina ögon. Jag kände mig besvärad av hennes blick och drog fingrarna genom mitt blonda hår.

”Jag gillar dig, och inte som en vän, men det gör jag förstås också, men jag tror att jag är förälskad i dig”

När jag förstod vad hon hade stammat fram undrade jag om den här dagen kunde bli värre. Jag som hade varit så glad över att det var fredag i eftermiddags. Nu önskade jag att den här dagen bara var en ovanligt lång mardröm.

”Va? Är du säker?”, var det enda jag kom på att säga. Hon såg förväntansfull ut, det verkade som om hon trodde att jag skulle kyssa henne eller nått. Var hon tvungen att berätta om sina känslor? Nu skulle vår vänskap vara helt förstörd om jag sa att jag inte kände likadant. Men vad hade jag för val? Jag gillade henne verkligen inte på det sättet. Jag tänkte tillbaka på alla tecken hon hade gett mig, och på den dagen jag hade babblat på om att vi inte skulle på någon dejt. Hon hade såklart fått intrycket av att jag gillade henne då. Och sedan hade hon flörtat med mig, men jag hade inte velat inse det. Och nu stod hon här framför mig och väntade på att jag skulle säga någonting.

”Daniella, jag gillar dig jättemycket. Du är som en syster för mig, och jag vill verkligen inte såra dig men jag har inga känslor för dig. Så jag tror det är bäst att vi glömmer det här och fortsätter att bara vara vänner, eller hur?”
Jag granskade hennes ansikte. När hon hörde vad jag ska ryckte hon till som om jag hade skjutit en pilbåge genom bröstet på henne. Hennes ögon såg så plågade ut att jag mådde illa. För en gångs skull verkade hon inte komma på någonting att säga.
Jag drog fingrarna genom håret igen och när det hade varit pinsamt tyst ett tag började jag gå därifrån.

”Finns det någon annan?” Hon kollade på mig och jag försökte att le mot henne.

”Nej, jag lovar att det inte har någonting att göra med någon annan”, sa jag och hon andades lättat ut. Jag kunde nästan föreställa mig hur hon hade sett mig gå hand i hand med en vacker, lång tjej.

”Gick hon?”, sa Jong förvånat, och jag nickade. ”Jag kan inte säga att jag är ledsen, hon verkade vara på ett argt humör idag”, sa han och vände sig mot teven igen. Alix hade sin arm runt Jongs midja, och de skrattade båda högljutt åt komedin. Jag kände mig i vägen när jag såg dem ligga där jämte varandra och skratta. De skulle säkert hellre vara ensamma just nu. Men det var ju mitt hus så jag kunde inte precis gå.

”Slå dig ner, Jason”, sa Alix och klappade på platsen bredvid sig. Jag flyttade min madrass och lade mig ner jämte honom och försökte hänga med i filmen. Den var faktiskt riktigt rolig, och efter ett tag glömde jag att känna mig som det tredje hjulet. När filmen var slut satt vi och pratade tills våra ögonlock blev så tunga att vi inte kunde hindra dem från att falla ner.

Åh, det låter mysigt! Indianer älskar pyjamajpartyn. 
Men nu till allvaret, hur ska det här sluta? Nu vet Jason hur Daniella känner, kommer det att ändra hans känslor för henne tro? Har vi ett nytt superpar framför oss?? Eller är Vajri fortfarande ivägen? 
Om Daniella och Jason blir ihop tycker indianen Jacob att vi ska kalla dem Dason, eller vad tycker ni?

Nu ska jag inte störa er längre, ha en mysig fredag(eller dag om du inte läser det här på en fredag,hihi) och tänk några tankar om mig/indianen Jacob